Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kasta vi en blick tillbaka på kedjan af vår föregående
framställning och sammanknyta den med konung Eriks i februari 1577
inträffade död, så finna vi att Erik bortgick ur de lefvandes antal
kort efter en sammansvärjning, hvars grundtanke hotade den
misstänksamme, ständigt fruktande Johan med allvarsamma framtida
faror och som tillika var första nya sammansvärjning efter det
Johan, genom riksrådets och biskoparnes gemensamma dödsdom öfver
Erik, blifvit befriad från tvånget af det vilkor, som Johans egen
för-sigtighet dittills pålagt honom och som vid de föregående
sammansvärjningarna, af hvilka ingen hann utveckla sig till direkt försök att
befria den fångne konungen, hindrade Johan då från att kunna låta
döda Erik. Vi finna att konung Johan i sitt sinne, genast efter det
att Erik kom i hans våld, hyste absolut önskan att döda honom,
att han, jemte de oupphörligt upprepade dödshotelserna,
fullmakterna, muntliga beskeden och föreskrifterna om de olika dödssätten,
med stigande begär och framgång sökte skaffa sig fria händer i detta
afseende, att med det politiska hatet och fruktan, förenade sig hos
Johan inrotadt och lidelsefullt personligt hat mot den vilde brodern.
Vi finna slutligen icke något enda tecken till att denna sinnesstämning,
denna oafbrutet närda önskan beträffande broderns död, denna
uppfattning af sin ställning, sina intressen och Eriks skadlighet för
desamma undergått hos Johan III ringaste förändring efter utfärdandet af
fullm. d. 19 jan. 1577. Tvärtom, sjelfva utfärdandet sker under
omständigheter, som gifva nämda fullmakt ett, såsom oss synes omedelbart
förhållande till Eriks död, hvilket Ahlqvist icke tillräckligt observerat,
emedan han hållit sig endast till dess ordalydelse. De föregående
sammansvärjningarna synas icke hafva utöfvat någon inverkan på af- och
tillsättandet af väktare hos Erik; efter ingen af dem finner man att nya väktare
omedelbart blifvit utnämda. Väktarnes af- och tillsättning egde under
hela den föregående tiden rum endast på grund af att några önskade
aflösning, andra afsked, hvilka således måste efterträdas af nya. Det
kan då icke annat än väcka uppmärksamhet att, blott några veckor
efter det undersökningarna om Maurits Rasmussons sammansvärjning
afslutats, två nya väktare hos Erik utnämnas, utan att den
förutvarande hufvudväktaren, Maurits Göransson, aflägsnas; ty, såsom vi
redan förut nämt, anträffas han ännu som befälhafvare på Örbyhus så
nära efter Eriks död som sommaren 1577. Det tyckes då temmeligen
påtagligt, att de sålunda utnämde nya väktarne voro stadda i alldeles
särskilda ärenden och att man, af försigtighet, för att undvika
uppseende, på samma gång icke velat aflägsna den dittillsvarande
befål-hafvaren för Eriks bevakning. Denna betydelsefulla karakter hos
väktarne af d. 19 jan. 1577 vinner yttermera bekräftelse, då man
närmare betraktar hvilka personer de voro. Den ena af dem, Erik
Andersson till Bjurum, var förut en bland väktarne på Westerås slott,
hvilken sjelf, i okt. 1573, meddelar konung Johan att Erik misstänkte
bevakningen för afsigten att ^blanda gift i ölet eller vinet; den andra
var Johan Henriksson, Johan IH:s egen handsekreterare, som kort förut
deltagit i undersökningen om Maurits Rasmussons sammansvärjning,
en i sin herres hemliga värf flitigt använd person och en allmänt »ökänd
skurk». Att Erik XIV omkring en månad derefter dör uti dessa båda
eller åtminstone i en af dessa båda i dubbelt afseende ominösa personers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
