Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelf, yttrar, att svenska folket, med undantag naturligtvis af Messenius
och dem som stödde sig på honom, ända inemot slutet af 17:e seklet
»sväfvade i ganska lycklig okunnighet om konung Eriks tragiska öde»,
så vidt man nämligen ej ur svenska folkets led kan utmönstra hertig
Carl, Sparre, alla de »lärde»), i hvilkas läger, såsom Forssell sjeu
medgifver, ett »sådant tal gick», äfvensom medlemmarne af de
öf-riga talrika samhällsklasser, hvilka Forssell likaledes, såsom vi
redan i hörjan af vår uppsats anfört, sjelf anser hafva erhållit
kunskap om de många fullmakterna och åtgärderna, misstänkt Johan
och fortplantat sina misstankar och hörsagor, delvis ’i detaljerna
icke noggranna, såsom det alltid går med traditionen, till
Mes-senii tid. Ahlqvist yttrar i »Konung Erik XIV:s fängelse och död»:
»Den äldsta teckning af Erik XIV:s sista öden, som innehåller någon
antydan om, att han blifvit mördad, är icke mindre än femtio år
yngre än de händelser, som deri omtalas». Detta är sanning, men
också någonting helt annat än Forssells påstående. Mycket troligt är
att de lärde, äfven före Messenii tid, haft kunskap om den fortlefvande
traditionen, misstankarna, berättelserna, men att de, enär de icke
öf-verkommo några dokument, som gåfvo dem stöd, icke heller ansågo
sig berättigade att återgifva desamma. Att hvarken Carl IX eller
Gustaf II Adolf nämner något derom i sina krönikor, torde väl få
anses härflyta ur en förklarlig slägtpietet eller undfallenhet. Genom
Messenius deremot, som påträffar ett autentikt dokument, ingår
traditionen i historien. Att under tiden närmast efter Messenius, då
källforskningen ännu var föga grundlig, då inga nya dokument i denna
sak kommo i dagen, en del historieskrifvare skulle stöda sig
uteslutande på honom, andre åter, hvilka kanske icke kände hans arbete, —
»Scondia Illustrata» trycktes ju först år 1700 — alls icke skulle säga
någonting om denna sak, är lika naturligt. Forssell har slagits för
hufvudet af de femtio åren, som förflöto innan den första
uppteckningen af berättelsen om mordet på Erik XIV skedde. Men icke kan
denna omständighet i och för sig göra berättelsen otrolig, allra minst
inför en vetenskapsman; huru många fakta hafva icke hundra- och
tusentals år efter det de egt rum uppfångats af forskningen ur det
förflutnas djup! Orimligt är det äfven af Forssell att påstå, att
berättelsen, sådan den förekommer hos Messenius, uteslutande bär
traditionens pregel, då såsom hvar och en finner, det rätta är, att den
blott till en del, beträffande detaljerna vid dödstillfållet, är bygd på
tradition, till en annan del åter, nämligen liknelsen till sjelfva
befallningen att döda Erik, hvilar på ett historiskt dokument, fullmakten af
d. 19 jan. 1577. Enligt vårt förmenande, torde Messenius äfven haft
traditionel kännedom om de föregående fullmakterna likasom om
döds-domarne, men icke velat omnämna dem, emedan han icke påträffat
sjelfva handlingarna; han har ansett ensamt fullmakten till Erik
Andersson och Johan Henriksson tillräckligt intygande, i betraktande af
den inre politiska ställning, under hvilken den utfärdades, en åsigt
som verkligen icke, såsom vi i det föregående visat, är utan talande
skäl. Man kan således alls icke säga om Messenius, att han ingen
bevisning forebragt, utan blott att bevisningen hos honom ännu
förekommer i ofullständigt skick. Vi tro icke, i likhet med Ahlqvist, att
Messenius haft att tillgå ändå flere och fullständigare intyg, än det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
