Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eger en historia, utgör, redan det, en vederläggning af det dogmatiska
antagandet, att de lutherska bekännelseskrifternas kristologi skulle till
alla delar sammanfalla med nya testamentets. Har nämligen läran om
Kristus varit underkastad en utveckling i tiden, sä hänvisar detta
na-turligen på en mångfald af olika uppfattningssätt, hvilka till hvarandra
förhålla sig såsom lägre och högre grader i en uppåtstigande serie,
der höjdpunkten har alla de föregående till sina förutsättningar och
sålunda sjelf icke år någon af dessa. Höjdpunkten inom den kyrkliga
kristologien utgöres af satsen: menniskan Jesus är tillika Gud (»den
andre personen i treenigheten»), är en person i två naturer. Sin
ursprungliga förutsättning har denna läroformel — icke i en förment
biblisk »Kristi gudomslära» (funnes, såsom de ortodoxe vilja göra
troligt, en sådan formulerad redan i nya testamentet, blefve ju hela det
senare dogmbildningsarbetet ett öfverloppsverk, en ren obegriplighet)
utan — i det naturnödvändiga bemödandet att åvägabringa
samstämmighet mellan de inom den unga kyrkan hvarandra korsande
före-ställningarne om Gud, Kristus och menskligheten. Förloppet af denna
de första kristna århundradenas inre kamp för motsägelsernas
öfver-vinnande sökte jag i den ofvannämnda uppsatsen utreda sålunda:
»Alltefter den högre eller lägre uppfattningen af förhållandet mellan
Guds väsende och menniskans blef äfven den allmänna åsigten om
Jesu person under kristendomens första utvecklingsperiod en annan.
Så framställes Jesus inom judekristendomen företrädesvis såsom den
högste profeten, hos Paulus blir han den himmelska menniskan, i det
fjerde evangeliet det gudomliga ordet. Hufvuduppgiften för kyrkans
kristologiska arbete blef nu, att söka uppvisa ett sådant sammanhang
mellan dessa urkristendomens särskilda lärotyper, att de kunde
sammanfattas i en motsägelselös totalåskådning. Då imellertid de
ifrågavarande lärotyperna skilja sig i tvenne klasser, af hvilka den ena
företrädesvis betonar den menskliga sidan hos Jesus — vare sig att hans
personlighet fattas mera uteslutande empiriskt, eller att i densamma
tillika inlägges en allmännare och ideellare betydelse — den andra
derimot alltigenom beherrskas af tanken om det gudomligas fulla
närvaro hos det inom ändligheten uppträdande Logos, så visade sig dessa
olika åskådniugssätts sammansmältande vara förenadt med vissa
svårigheter. På samma gång man nämligen hade att fasthålla den
oinskränkta verkligheten af Jesu menskliga personlighet och historiska
lif, borde man äfven antaga, att i honom bodde »all gudomens fullhet»,
så att han kunde säga sig vara ett med Gud. Men genom att
med-gifva möjligheten af ett dylikt enhetsförhållande mellan ett ändligt
väsende och det oändliga, syntes man råka i strid med det
monoteistiske gudsbegrepp, som utgjorde en af grundtankarne hos den mot
hedendomens mångguderi uppträdande kristendomen. Denna fara tycktes
kunna undvikas endast på följande vilkor. Skall Gud sjelf tänkas vara
till hela sitt väsende närvarande hos Jesus, som dock uttryckligen
skiljer mellan sig och Gud, som talar och beder till Gud o. s. v. —
och skall Gud det oaktadt vara blott en, så är detta tänkbart endast
under den förutsättningen, att denne ene Guden i sig sjelf innesluter
en flerhety hvilken, då det gudomliga hos Jesus ögonskenligen var ett
personligt, måste vara en flerhet af personer. En sådan uppfattning
af Guds väsende blef nu äfven den kyrkan sökte göra gällande. Der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
