Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igenkänna honom, som benämnde sig sjelf »menniskans son», sina
lärjungars vän och broder?»
Genom fortsatta studier inom den moderna religionsvetenskapens ock
bibelkritikens omr&den har jag varit i tillfälle ytterligare öfvertyga mig om
riktigheten af min i den här citerade afhandlingen gjorda framställning af
k ris to logien under urkristendomen och kyrkans första tider.x) Ett indirekt
stöd gafs åt dessa mina åsigter, kort efter deras uttalande, genom sjelfva
det larmande angrepp, som i »bekännelsetrogna» broschyrer och
tidskrifter riktades mot »den kritiska skolan» i allmänhet och uppsatsen
i Svensk Literaturtidskrift i synnerhet. Jag har redan å annat ställe *)
tillbakavisat några bland de flera rentaf sanningslösa tillvitelser
medelst hvilka, för omkring två år sedan, en synnerligen högröstad »defensor
fldei» sökte förtjena sina sporrar vid sitt uppträdande mot vår tids
icke-konfessionalistiska bibelforskning — ett uppträdande, der de stora
gesterna och den lidelsefulla deklamationen syntes ämnade att, så godt
sig göra lät, öfverskyla bristen på sakkunskap och förmåga af
genomtänkt bevisning. Nu likasom då måste jag betrakta dessa vidunderliga
fantasier om en Guds »sjelfuttömning», genom hvilka vissa bland våra
ortodoxer af den yngsta generationen, söka, såsom med en slags
»spekulativ» fernissa, öfverstryka det gamla manhaftiga »credo quia
absurdum» — såsom ett det klaraste fattigdomsbevis, gällande för
»bekännelsetroheten» quand méme i dess helhet 3).
Dessa handgripliga orimligheter, till hvilka vår nymodiga
ortodoxi nödgas taga sin tillflykt för att upprätthålla en kristologisk åsigt, * 2
’) Är denna framställning i det väsentliga hållbar, så är den ortodoxa kristologiens
ohållbarhet eo ipso bevisad. Utvecklingens begrepp — en af grundtankarne inom den
nutida religionsvetenskapen — konseqvent tillämpadt på Kristus sjelf (var han en sann
men-niska, så måste hos honom en sedligt-religiös utveckling hafva egt rum från en lägre
fnll-komlighetsgrad till den fulländning, han vid sin lefnads slut innehade) samt på det
apostoliska tidehvarfvet8 Kristns-lära (hvilken i en fortsatt stegring går från judekristendomen
genom paulinismen ofrer till det fjerde evangeliets ståndpunkt, der Logos, om ock = &so£,
dock ännu alltid särskiljes från och underordnas d &tog — »den ende sanne Guden»),
vederlägger i grunden såväl inkarnatiousdogmen som den »renläriga» inspirationsteorien och
skänker oss en menskligt sann, menskligt tilltalande historia, i ’stället för mirakeltrons
öf-vernaturliga sagoverld. Mellan de båda motsatta åskådningssätten ifråga om Kristi person
har saken numera, i allmänhet nttryckt, gestaltat sig sålunda: antingen måste »de
bekin-nelsetrogne» punkt för punkt vederlägga den tes, Keix uppställer rörande »Jesu mensidiga
utveckling», eller ock är, derest de ej mägta åstadkomma en dylik motbevisning, deras
ståndpunkt ohjelpligt till spillo gifven. — Till Keims och Schenkels arbeten hänvisa äfven
de båda svenske författare, som under de sistförflutna åren med så stort eftertryck
upp-trädt mot den officiella kyrkolärans förirringar: prof. Axil Nyblakus i Tvenne
Religion#-filosofiska Uppsatser (sid. 153) samt hr Vicrox Rydberg i Bibelns låra om Kristus, 3:dje
uppl. (sid. 289).
2) I förordet till min öfversättning af Keims arbete Den historiske Kristus (Upsala,
W. Schultz’ förlag 1867).
s) »När man uppfordrar oss», yttrar Keim om denna från Erlangens teologiska
fakultet till Sverige nyligen importerade »kenosis»-lära, »att tro på en evig Guds son, som
förmår inskränka eller till och med uttömma sitt gudomliga väsende och sjelfmedvetande,
som försänker sig i medvetslöshetens slummer, i dess Lethe, ja, i ett embryoniskt
vegeterande, för att småningom (såvida det vore möjligt), i mensklig utveckling ånyo vinna en
mensklig själ, så hafva vi tydligen i det vackraste kretslopp blifvit förda tillhaka från
kristendomen ända till den hellenska mytologiens och de ovidiska metamorfosernas
fantastiska påhitt; och sannerligen, vi äro ej längre säkre, huruvida ej Gud sjelf, den
oföränderlige, evige Guden, förr dier senare beslutar sig för att inskränka sitt väsende eller till
och med uttömma sig sjelf för att såsom menniska vandra på jorden.» (a. st sid. 2).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
