Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likasom han ständigt lägger i dagen en uppriktig beundran för Jesu
personlighet, något som borde ihågkommas af dem, hvilka betrakta sig
såsom Voltaires lärjungar. De loford, han utdelar, bära imellertid
prägeln såväl af mannen, som ger dem, som af den tid, under hvilken
han lefde. »Jag smickrar mig med att hafva bevisat,» säger han, »att
Jesus icke var kristen; att han tvärtom skulle med fasa hafva stött
ifrån sig vår nuvarande kristendom, sådan han framställes i Roms
kyrkolära. Under hela sin lefnad skiljde han sig i intet afseende från
sina förfäders lag; for sina samtida framstod han såsom en rättfärdig
man, välbehaglig for Gud, förföljd af sina afundsmän och dömd till
döden af mot honom afvogt sinnade domare. Jag skulle nästan vilja
kalla honom en landtlig Sokrates: båda förkunnade de sedeläran, fingo
anhängare och fiender, uppträdde bestraffande mot presterna, folio
som offer for desses hämnd och dyrkades sedan som gudar. Vi
betrakta Jesus såsom en genom sitt nit, sin dygd och sin kärlek för den
broderliga jemnlikheten utmärkt man; vi vörda uti honom en israelitisk
teist, likasom vi uti Sokrates beundra den atheniensiske teisten.»
Men teismen, sådan han uppfattas af Voltaire, sträcker sig ej
synnerligen högt upp i de ideala rymderna. Filosofen från Femey är
ej alltid viss på huru det egentligen förhåller sig med hans Gud,
denne utom verlden varande verldsbyggmästare, som utifrån sätter
utvecklingen i rörelse. I det praktiska lifvet finnes religionen ej till
för honom; »teismen är ett slags sekt utan fÖrsamlingslif, utan religiös
kult eller ceremonier, utan nitälskan och tvistigheter, utbredd öfver
hela verlden utan att hafva blifvit predikad.» Voltaire uppkastar,
efter Bayle, den frågan, huruvida ett folk af ateister kan finnas till.
»Det synes mig», säger han, »att man här måste skilja mellan folket
i egentlig mening och ett samfund af filosofer, hvilket står högt öfver
folket Det är ganska sannt, att i alla länder massan bör kraftigt
hällas i tygeln, och om Bayle endast haft fem- eller sexhundra bönder
att styra, skulle han helt visst ej hafva underlåtit att för dem
förkunna en Gud, som utdelar belöningar och straff. Men om en sådan
Gud skulle han ej hafva talat, om han haft att ställa sina ord till
epikureema, som voro rikt folk, älskare af lugnet, hängifne åt alla’
sociala dygder, i synnerhet åt vänskapen, flyende allt obehag och de
besvärliga statsangelägenheterna, för att öfverlemna sig åt njutningen
af ett beqvämt och oskyldigt lif.» Således: »om Gud ej fanns till,
måste man uppfinna honom», i synnerhet för folkets räkning.
Rousseau har bättre begripit den religiösa känslans magt, men
hans deism är dock ej mera värd än Voltaires, hvarjemte hans
polemik är mindre radikal, mindre träffsäker; äfven han förlorar sig ofta
i obestämda abstraktioner. Ur filosofisk synpunkt betraktad är hans
Profession de foi du mcaire savoyard ett svagt arbete; den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
