Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hade lyckans gudinna dittills ej visat sig Pius VD bevågen, så
tycktes hon nu derimot vilja på en gång återskänka honom hela sin
ynnest. Furstame och folken täflade om att lägga i dagen sin
vördnad och tillgifvenhet för den helige fadren; i synnerhet voro de i
väldet återinsatta gamla dynastierna outtröttliga i upphöjandet af »den
påflige martyren». Dén så ofta gjorda erfarenheten om intressenas
gemensamhet mellan thronen och altaret bekräftade sig äfven här;
bourbonerna i Frankrike, Spanien, Neapel hålla sig nästan
krampaktigt fast vid »den heliga stolen», och genom Wienerkongressens
beslut återställes kyrkostaten till påfven.
Ju lifligare sympatier Pius VH lyckades tillvinna sig, desto
vig-tigare blef frågan, hvilken ställning det nyuppträdande påfvedömet
skulle intaga till tidens ledande idéer och sträfvanden. Länge skulle
man ej behöfva sväfva i ovisshet härom. Den påfliga regeringen röjde
snart nog sin bestämda afsigt att sluta förbund med alla tidens
reaktionära strömningar, att utplåna hvarje spår af det revolutionära
och napoleonska väldet och att i alla riktningar arbeta för det fordna
tillståndets återupprättande. I sjelfva verket var denna påfvemagtens
frihetsfientliga hållning endast en gifven följd ur dess egendomliga
skaplynne i förhållande till den nya tidens. Under medeltiden var det
ännu möjligt för nämnda magt, att, när den så fann för godt, träda
, i spetsen för civilisationen, emedan* den allmänna bildningen då till
stor del grundlagts och hägnades af kyrkan. Nu åter var ett
vänskapligt förhållande till det samtida framåtskridandet en omöjlighet
för kyrkans högste styresman. Samma anda, som i encyklikan af år
1864 afgifvit sin krigsförklaring mot tidens liberala och folkliga syften,
stod redan år 1814 som en skiljevägg mellan påfvedömet och folkens
längtan efter frihet. Liberalismen är nämligen städse förenad med
ett friare religiöst åskådningssätt och — såsom vi i föregående
afdel-ningen af denna uppsats sökt visa genom antydningar om förhållandet
mellan kyrka och stat i våra dagar — den politiska friheten alstrar
öfverallt ett behof af frihet äfven inom det religiösa området.
Första yttringen af den mot de nyare idéerna afvoga anda, som
besjälade påfvemagten, var den ljungande fördömelsedom Pius VII i
Sept. 1816 afkunnade öfver de då mycket verksamma bibelsällskapen.
Dessa betecknas såsom »gudlösa påhitt af oroliga nyhetsmakare, sluga
uppfinningar, hvilka gå ut på religionens undergräfvande, ogräs, som
af den onde fienden blifvit sådt i den goda säden». Inga andra
bibel-öfversättningar äro tillåtna än de, som blifvit af den heliga stolen
granskade och godkände samt försedde med passande förklaringar ur
kyrkofäderna. — Följde så bannlysningen af frimurame och
»carbo-nari», återställandet af alla gamla, af revolutionen bortsopade andliga
ordnar och samfund (inqvisitions- och index-kongregationerna, m. fl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
