Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ovilja fick nu luft i »Den Constitutionelle», som med kraft försvarade
det i Norge rådande föreställningssättet om unionsförhållandena.
Wer-geland gick i sin »Statsborgere» längre: uppbragt öfver den
smutskastning, för hvilken hans verksamhet varit utsatt, och ursinnig öfver
1836 års storthings plötsliga upplösning, blef han agitator för känslor,
som i sig sjelfva redan voro heta nog. År 1836 hade Wergeland, den
19 Maj i Studentföreningen, låtit uppföra sin farce »Norge 1800 og
1836», hvilken i en intressant tidsbild jemförde den Ankerska kretsen
år 1800 (Anker-Falsen-Pram) och dess politiska fordringar för Norge
med landets tillstånd sistnämnda år. Då han nu, den 17 Maj 1837,
i Studentföreningen lät uppföra sin farce »Stockholmsfareren» med
anledning af det icke ovanliga oskicket bland embetssökande, att resa
till Stockholm för att personligen göra sin uppvaktning hos höga
vederbörande, och i detta stycke tillika gaf en släng, såväl åt den svenska
uppfattningen af unionsförhållandena, som åt svenskame sjelfva, ansåg
man i Sverige detta hetsiga och i vrede skrifna stycke, uttala den
allmänna opinionen i Norge.
»Den Constitutionelle« näpste Wergeland grundligen för hans
olycks-bringande framfusighet, och detta med rätta. Imellertid får man ej
heller glömma till hvilken ytterlig grad af missmod Wergeland var
drifven genom de misstydningar, som från alla håll träffade honom,
och hvilket fullkomligt förklarar, hvarföre hans goda lynne öfvergaf
honom och lemnade rum för en retlig, hälft gråtande, patetisk vrede,
såsom vi se den uppenbara sig i »Stockholmsfareren» och i den under
polemiken med »Den Constitutionelle» skrifna »Stockholmsfareren N:o 2».
Men uppsättningen af »Den Constitutionelle» gaf också Wergeland
anledning till en af hans fantasirikaste farcer: »Den Constitutionelle»
(1838), i hvilken han, med hela Siful Sifaddas uppsluppna lustighet,
slog till, så att det sved, just emedan han här, hvilket han så sällan
förstod i sina satiriska dikter, förmådde orubbligt hålla sig qvar på
diktens egen botten, hvarigenom hans »Doktor Motzius» blef en mera
utpräglad typ än kanske någon annan af Wergelands figurer.
Samtidigt härmed skulle stridens sista akt komma, — dess blodiga
katastrof.
Den förut omnämnda »Strömbergska teatern» hade brunnit och
man hade år 1837 kommit så långt, att en ny teater var uppförd i
närheten af Akershus fästning, på platsen vid banken. Denna teater
skulle nu invigas med ett original-arbete, och ett pris blef utsatt för
det bästa drama, som skulle kunna antagas till uppförande vid
invigningen.
Den unge skalden Andreas Munch, son af den äldre skalden, biskop
Johan Storm Munch, hade nyligen (1836) debuterat med en lyrisk
diktsamling: »Ephemerer» och täfiade nu med Wergeland om priset Wer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
