Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår tids Moskoviter.
Rok. Roman af Ivan Turgenjev. {ÖfversäUning. Komplett i ett band. Stockholm
1869. C. Askerbergs förlag. 231 sidor. Pris 2 rdr.)
»Rök»! Hvad vill det säga? Är det hjeltens eller hjeltinnans namn?
Nej, det är namnet på en bok, som for öfrigt icke är någon roman,
utan en novell, en skiss blott, om man så vill, gjord med en bit kol
på en grå duk eller med en stilettudd i någon lefvande, oformlig
massa. Rök, det är både hjelten, hjeltinnan och bipersonerna, alla
tilldragelserna, hela resultatet, det förflutna, det närvarande och det
tillkommande! Rök, det är hela lifvet, och fram för allt Ryssland,
det »gamla Ryssland», det »unga Ryssland»!
Låtom oss höra hjelten sjelf, som är ryss och, enligt Turgenjevs
åsigt, en bra ryss. Han har öfvergifvit i en handvänning sin
fromma, milda fastmö, han har velat enleverera sin första kärlek,
numera gift med en annan, efter det att hon — hvarom hjelten har
en viss aning — varit en »högt stående» persons mätress; han har
för andra gången lemnats i sticket af henne och sitter nu allena i
jernvägskupén, som med honom jagar bort från Baden-Baden och dess
ryska spelande, dagdrifvande, pladdrande koloni. Himlen är grå, luften
fuktig. En skarp vind sveper kring bantåget; hvita rökmassor från
lokomotivet, blandade med tappar af mörkare färgton, draga i långa
hvirflar förbi fönstret vid hvilket Litvinov, så lyder hjeltens nomen
proprium, sitter. Än höja sig rökhvirflama i luften, än sänka de sig
mot marken, än krypa de i buskarna längs vägkanten. Stundom äro de
alldeles försvunna; men de återvända innan kort i ändå tätare massor,
oupphörligt förändrande sig, oupphörligt upprepande för ögat samma
enformiga, tröttande lek. Nu gör banan en krökning och vinden
kommer från annat håll; hela rökmassan försvinner, men blir efter ett
ögonblick synlig genom motsatta fönstret. »Rök, rök!» upprepar Litvinov
för sig sjelf, och allt synes honom plötsligt som ett tomt, fladdrande
rökmoln: hans eget. lif, det ryska lifvet, allt menskligt, synnerligast
allt ryskt! Han påminner sig många af de senaste årens tilldragelser,
som åstadkommit stort buller utan att dermed egentligen någonting
uträttats. »Rök», hviskar han, »bara rök!» Han erinrar sig diskussionerna
och skriket i Baden bland högre stående personligheter, bland
framtidsmän och reaktionära, bland’ gammal och ung; han kommer ihåg
åtskilliga statsmäns yttranden och försäkringar och äfven allt hvad do
mest opartiska och oegennyttiga velat genomföra. »Allt är blott rök
och dimma!» utropar han. »Allt synes inbegripet i ständig rörelse, öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
