Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i de gamla moralitéernas stil, der dylika personifikationer utgöra ett
af de väsentligaste kännetecknen. Hastadius har häri fått ett par
efterföljare i Chærberus (1642) och Carstenius (1674), för hvilkas
dramer vi äfven hänvisa till Ljunggrens arbete; sannolikt äro de dock
«.11a sjelfständiga i förhållande till hvarandra. De fyra senare akterna
i Jwla-Comoedian vitna om en trohjertad och enkel uppfattning af
evangeliernas berättelser och skilja sig ganska litet från de gamla
mysteremas hållning. Den dramatiska anordningen är öfverhufvud
naiv och föga utvecklad, medan dock enstaka delar äro utarbetade med
omsorg och en viss liflighet Skildringen af änglalofsången och
her-darnes tillbedjan är ganska utförlig och planmässig. Ej heller saknar
författaren fantasi och humor; som bevis härpå tjenar tredje aktens
femte scen, mellan Lucifer, Beelzebub och Gabriel, i hvilken, alldeles
på mysteremas vis, djefvulen får uppbära de komiska beståndsdelarne.
Här råder i dialogen en viss raskhet, som i förening med den
pole-miskt-humoristiska framställningen i öfrigt gör denna scen. till en af
styckets originellaste och roligaste. Men lika litet som det lustiga
fick ett undervisande och vetenskapligt element felas; och åskådame
få det äfven till lifs i de tre vise männens lärda undersökningar af
8tjernan8 »qvalitet» samt af profetiornas tillämpning på hennes
uppträdande. Genom det hela går för öfrigt en ande af oskrymtad
fromhet, som ger sig luft i de många bibliska vändningarna och framför
allt i de vise männens lofprisningar, hvilka andas en sant kristlig
hänförelse. I versbildningen erbjuder stycket ej ringa märkvärdighet
genom den synbara omsorg författaren nedlagt på densamma. Han
anmärker särskildt i margen hvar gång metern afviker från det
vanliga åttastafviga skemat: så talar sonen i första akten »heptasyllaba»,
Melibæus och änglakoren »enneasyllaba». Rimmen äro med högst få
undantag manliga. Jemnförd med sina närmaste föregångare och
efterföljare inom dramat, om vi undantaga Stiernhielm, intager således*
Hastadius en öfverlägsen ståndpunkt, framför allt derigenom att han
be8tämdt öfvergifvit knittelversen. En så noggrant efter uttalet
inrättad ictus som hos honom finnes till och med sällan hos den
berömde samtida vi nyss nämnde. Om stycket verkligen uppförts, kan
nu ej afgöras; men af epilogens slutord synes att det åtminstone var
skrifvet i afsigt att ges på scenen.
Efter allt hvad i det föregående anförts, är det med synnerlig
ledsnad författaren häraf måste, tills vidare åtminstone, erkänna sig
ur stånd att om styckets upphofsman, Laurentius Oestani Hastadius,
meddela några andra upplysningar än dem han sjelf i sin underskrift
lemnat. Af denna ses att han var från Vadsbo härad i Vestergötland
(»Vasb.») och 1639 faltprest (»concionator castrensis») på Waraemunde
skans vid Rostock hos något der garnisoneradt svenskt regimente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
