Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång vågar hysa något »hat» mot den »profana hop», for hvilken
symfonier, qvintetter, qvartetter, trior, sonater och annat
kammarmusiks-kram gerna finge dela den hellenska tonkonstens totala förgångenhet.
Huru ringa än den aktning är, den gedigna instrumentalmusiken
öfverhufvud taget åtnjuter, och huru stor den misskredit än må vara,
hvaruti allt i vårt sallskapslif bedrifvet »musiserande» omsider råkat1),
torde det dock blifva något vanskligt, att stödja vokalmusikens
före-gifna sjelfständigare konstnärlighet på en lätt antagen enhällighet i
tänkesätt och smakrikning, hvilken, för att vara bevisande, borde vara
statistiskt fastställd. Mot de stora siffror, hvilka utvisa en benägenhet
för tonkonsten i sjungen form och en gehörlöshet för den instrumentala,
borde en nog betydande kontingent — äfven med förbigående af
samtliga icke-p08itivhatare — kunna ställas med hänsyn till älskare af
trädgårds- och militär-musik, salongs- och kammar-musik m. m., att
icke förglömma de goda själar, hvilka ogerna försumma något tillfälle
att höra kyrkorgeln (— ty näppeligen är det den samtidigt presterade
sången, som lockar dem till templen? —). Ville man i sådant fall
göra skilnad emellan god och trivial musik, så kan den instrumentala
tonkonstens försvarare tryggt inlåta sig på en slik dividering.
Vokalmusikens stora anhang smältes ohjelpligen ihop till en nog, lätt räknad
elit, ifall det konstnärliga allena skall få ega giltighet vid afgörandet
öfver den verkliga mottagligheten för denna form af tonkonsten. Utan
att vokalmusikens påfägelsfjädrar såsom opera — så mycket än denna
; sistnämnda för sin popularitet står i skuld hos dekorationsmålaren och
. tiljans öfrige teknisi — skulle behöfva antastas, är det fara värdt, att,
( om samma råmärke emellan gedigen och banal sång uppdrages,
slag-j dängan jemte den pjunkiga salongsromansen, Verdi’ska galopp- och
g polkamelodier och Offenbachs cancanmosaiker taga brorslotten i
för-3 hållande till den åhörareskara, som verkligen gripes af den klassiska
operan och de store mästames oratorier jemte den sannt-musikaliska
* visan.
r Såsom vår nuvarande bildning står och våra sociala förhållanden
, äro beskaffade, kan det ej undvikas, att icke det sanna kämmreskapet
u i all konst såsom sådan — icke blott hvad gedigen musik allena vid-
* kommer — tillsvidare är inskränkt till en nog fåtalig krets. Målaren
’ och, om möjligt ännu mera, bildhuggaren veta nog, i huru ringa grad
k öfverhufvud taget deras skapelser fullständigt uppfattas, och både god
* sång och god kammarmusik finna ganska »litet vänskap» ehuru nog
n ___________
£ *) Inom litteraturen har man hittills icke så ofta gifvit luft åt denna ovilja emot
% den musikaliska dilettantismen, desto oftare befcjdas den af hvardagslifvets humor. Den
bekante tyske novellisten Berthold Auerbach har uti sin Volkskalender for 1867 med
^ en rolig surmulenhet, otgjutit sin harm imot pianot, som af honom döptes till
»mnsik-’ krinolinen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
