Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
instrumentalmusik befinnas alltså vara tonkonstens hvarandra ömsesidigt
uppbärande förutsättningar.
I öfverensstämmelse med detta grundväsentliga förhållande mellan
vokal- och instrumentalmusik, kommer Gervinus att ej blott pä det
utförligaste belysa den mångsidiga uppgift, instrumentalmusiken
erhåller såsom ledsagande och tolkande sångens verksamhet, utan finner
han tonkonstens båda yttringsformer förena sin samverkan till en
konstart, deruti musiken uppnår höjdpunkten af sin konstbetydenhet’).
Detta är det musikaliska dramat, sådant det företrädesvis odlats af
Händel: en uteslutande på musikaliska hjelpmedel, sång och instrumenter,
hvilande framställning af känslans underbara verld, utan att dertill af
tiljan skulle »lånas» annat än dikten, hvilken dock behandlas efter
andra än sceniska fordringar. Men om tonkonsten upphinner en sådan
betydenhet genom vokal- och instrumentalmusikens förenade tillgångar*
i det att den sistnämnda öfvertager återgifvandet af sådana
känslo-elementer, hvilka af sången icke kunna fixeras och på lämpligt satt
uttryckas, så borde intet vara mindre befogadt, än att anse den ena
grenen af tonkonsten vara underordnad den andra. ’Beror konstverket
på dem båda, så kan ingendera yttringsformen galla för den, hvaruti
musiken »egentligast» skulle hafva sin tillvaro.
Gervinus stöder sitt påstående om instrumentalmusikens
underlägsenhet förnämligast på det som han anser vara hennes syfte. H&n
anser henne sakna sjelfständighet af det enkla skäl, att
instrumentalmusiken rätt och slätt är en »imitation af sången». Medgifvas måste,
att om instrumentalmusiken i och för sig, alltså i de fall, då hon
uppträder utan att sången anlitas eller hon finnes till för dennas skull,
förstärkande och utvidgande dess verkan, — verkligen blott skall
efterhärma sången; instrumentalmusiken under dylika omständigheter
obestridligen icke kan hysa anspråk på sjelfständig konstbetydenhet.
Eger detta verkligen grund? — Så stötande detta Gervinus’
påstående må förefalla — och han sjelf väntar en sådan inverkan deraf
— kan det stödjas med obestridliga fakta. Den musikaliska
produktionen, specielt den under de senare årtiondena, har att uppvisa
rikhaltiga kataloger öfvcr transkriptioner, nokturner, elegier, ballader,
*) Jfr. Händel nnd Shakespeare pp. 139—144, 126 ff. Jag ber, att i forbigående
ft fasta läsareas uppmärksamhet vid, huru Gervinus vid sitt betraktelsesätt, att fråga efter
den egentliga musiken, inom den af honom såsom sådan erkända musikformen sålunda
kommer till en punkt, der det musikaliska dramat visar tonkonsten i hennes
egentligaste väsende, der han sig i sin fnlla glans uppenbarar. Det ar mig omöjligt, att
inse vigten af dylika gradationer med afssende & det konstnärliga: en enkel, sann,
melodi-frisk och harmonisk visa står för mig icke »lägre» än eu kör ur »Jephta» eller »Judas
Maccabsens.»
2) Händel nnd Shakespeare, pp. 4 f., 144 ff., 159 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
