Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmån, nu trodde sig just hafva fortjent sina sporrar och derfore satte
sig i en riktig snurra af nya underhandlingar. Det haglade
postöfver-enskommelser och postfördrag, med Lubeck (1864) och Danmark (1865),
med Norge 1865, med Frankrike 1867, med Finland och Ryssland
1868, med Nordtyskland, Danmark, Norge 1869 o. s. v. Nästan utan
ett enda undantag vittna dessa fördrag om förvånande oförmåga eller
likgiltighet på svenska sidan. Ehuru utrymmet for denna uppsats är
så begränsadt, att vi omöjligen här kunna underkasta dem en
genomförd kritik, måste ’vi dock med några ord motivera detta stränga
omdöme. Men de redan åter upphäfda torde dervid kunna förbigås.
Ett utmärkande drag hos »postreformen i Sverige på 1860-talet»
är att brödrarikena sällan uppträdt gemensamt på denna bana,
gentemot utlandet, hvilket man väl eljest bordt finna både nödvändigt i
följd af unionen, nyttigt for deras inflytande utrikes och oskyldigt i
afseende på deras inbördes rivalitet. Vi ha redan anmärkt, att Sverige
utan gemenskap med Norge underhandlade i Berlin både 1863 och
1864, ja tillät Preussen att dervid föra Norges talan emot Sverige.
Norge, å sin sida, underhandlade också på egen hand utrikes i
sådana ämnen, än med Taxis, än med Danmark, än med Preussen.
Likaså måste det väcka förvåning att i ett decennium, då skandinaviska
sympathier så ifrigt främjades både uppifrån och nedifrån, så föga
enhet och enighet iakttogs i postfrågor emellan de tre nordiska rikena,
t. ex. när Sverige 1863 och 1864 genom sina underhandlingar i
Berlin helt och hållet motarbetade Danmarks interessen, som
uppenbarligen voro att få behålla i stället för att mista den svenska
genomlöpande brefvexlingen (ett object af omkring 600,000 bref och en
inkomst for Danmarks postkassa af årligen mer än 150,000 rdr, i runda
ungefärliga ziffror). Slutligen är det karakteristiskt att i en sådan
period af »praktisk skandinavism», af skandinaviska nationalekonomiska,
8tudentiska möten, myntassociation och språkkongress, af sådant
Skandinaviens trångmål gentemot germanismen, man icke aldraangelägnast
skaffade till lifs en skandinavisk postförening.
Emellertid tycktes man vid ett par tillfällen hafva haft en dunkel
aning om gagnet af sådan enighet. Fördraget med Frankrike —
Pariserfordraget 1867 — uppgjordes och afslutades verkligen af Sverige
och Norge gemensamt, samtidigt och i ett och samma dokument.
Men huru aflopp detta försök? Jo, så att i adla punkter fick Norge
paritet och reciprocitet med Frankrike, men Sverige icke i någon enda,
stor eller liten, utan låg under på ett sätt, att man knappast kan
värja sig för den aningen, att Frankrike fordrat for mycket af dem
båda, och att Sverige då åtagit sig att öfverallt betala både for sig
och Norge. Ändock ville, några veckor derefter, Norge icke i Ber-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
