Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hr Wijkanders senaste arbete En honung! har fr&n alla håll
varit utsatt för en uppmärksamhet som i sanning kan kallas
förkros-sande. Hade stycket från början framträdt med endast måttliga
anspråk, skulle det säkert med betydligt mindre skador sluppit förbi
kritikens batterier, hon som, för att tala med Shakespeare,
letar jemnt den sämsta sida ut
Ooh egnar aldrig sanningen och dygden
Hen rätt som enfald och fÖrtjenst bör vänta.
Men nu kom det der förargliga priset — Svenska Akademiens
hallstämpling — en hop godt folk att tro, det här skulle vara något
”noch nie dagewesenes”: stycket rörde ju akademiens höge stiftare,
och så måste det ju ändå innehålla något superfint, när
akademien ansåg sig böra skänka det ett pris, om ock ej sitt högsta.
Illusionerna blefvo här, som oftast, grundligt svikna.
Saken är den, att detta skådespel hvarken eger några
betydande förtjenster eller vidlådes af några oerhörda fel, utan helt
enkelt är ett beskedligt hopkommet stycke arbete, med ett flytande
föredrag och en smula gustaviansk hållning. Författaren har sutit
som en trogen lärjunge vid Gamaliel-Beskows fötter, af och till
uppsnappat ett ord ifrån mästarens läppar, flitigt plockat spridda
uttryck och drag ur den historiska memoirlitteraturen, samt af allt
detta hopsatt en mosaik, hvars sammanhållande smet är ett
teaterspråk af renaste modernitet och ett par små intriger af d:o d:o.
I afseende på kostymen, som varit författarens egentliga käpphäst,
kan ingen kännare af tidehvarfvet i fråga på det hela tilldela
honom högre vitsord än på sin höjd approbatur, och den lilla
skymt af handling som då och då hägrar i denna samtalsöken
torde knappt hinna så långt upp på betygskalan. Den är för
matt och obetydlig för att fylla fem akter, och den lider
dessutom af allt för mycken orimlighet i anläggningen. Om den är
således föga eller intet att säga. För öfrigt står stycket och
»stampar» från början till slut: personer komma, en, två eller flera,
samtala, tala, monologisera, allt Öfver tidens händelser och
tänkesätt — och så gå de igen, för att lemna plats åt andra individer
med samma afgjorda smak för ordet, men afsmak för handling.
Det är endast genom den mängd personer, författaren infört, som
det lyckas honom att jemnt ha nytt folk till hands för dessa samtal
och tal. I denna »väfva vailmar» st ickes nu Gustaf in då och då,
allt i den lofliga afsigten att äfven han må diskutera öfver
tids-angelägenheterna eller till och med öfver sin egen historiska
karakter (se t. ex. s. 86 ff.). Det torde vara nästan öfverflödigt att
nämna, det handlingen eller de små intrigerna stå på fullkomligt
fingerad grund och ha föga beröring med de »historiska» sämtalen.
Dessas »historiskhet» är, som ofvan nämndes, tvifvel underkastad ur
mer än en synpunkt. Uppfattningen af konungen och hans tidehvarf
vittnar om pietet, men på samma gång om en nästan makalös ensidighet
som går ännu längre i sin obetingade, mot såväl psykologisk
sannolikhet som historisk sanning stridande förgudning af Gustaf än Beskow
och de gamle gustavianerne. I yttre afseende sträfvar författaren
med stor omsorg efter trohet och tidsenlighet i uttryck och ton; men
detta lyckas honom ingalunda alltid. Af och till tittar en modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
