Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur vidskepelsens historia.
Gtesohiohte des Teufels. Von Onstav Roskoff. Erster A Zweiter
Band. Leipzig, F. A. Brockhaus 1869.
För omkring sex år sedan utkom i svenska bokhandeln en
liten skrift af onämnd, om ock ej okänd författare, hvilken verkade
likt en larmsignal på kyrkans väktare och de af dem bevakade
samt gaf anledning till en pennfejd, i broschyrer och
tidningsuppsatser, som ännu lefver i friskt minne hos allmänheten. Icke
var det egentligen genom nya spekulativa upptäckter eller
dialektiska kraftprof man öfverraskades i dessa Anmärkningar om
Helvetesläran, Våra teologer och prester allvarligen att förehåUa.
(Upsala, Esaias Edquist 1864). Anmärkarens grundåsigt var sedan
årtionden väl bekant för de talrika lärjungaskaror, som samlats
kring hans akademiska lärostol vid Upsala universitet; i sig sjelf
enkel och klar, gjorde åsigten sig gällande genom följande
lättfattliga bevisning.
Från Gud, den fullständigt gode, kan icke komma något annat
än godt, ty verkan måste alltid vara af samma slag och
beskaffenhet som sin orsak och kan icke någonsin vara motsatsen af
hvad orsaken är (mörkret kan ej vara en verkan af det lysande,
kölden ej af det värmande, osaligheten ej af den fullkomligt salige).
Läran om den eviga osaligheten såsom ett Guds »straff» för synden
innebär alltså den dubbla sjelfmotsägelsen, att ett ondt (hvilket dertill
fattas såsom varande »utan* ända», och således är ändamålslöst)
sättes såsom härrörande från sjelfva det absolut goda och
förnuftiga väsendet och att samma onda föreställes såsom frambragt
genom Guds straffande verksamhet, hvilken derigenom förvandlas
från hvad den är (en rättelse af den straffades fornuftsstridiga
vilja, således ett godt) till en blott hämd eller »vedergällning af
ondt med ondt» och sålunda sjelf blir ändamålslös och ond, då
den ej åsyftar förbättring eller det goda. Det onda och
ändamåls-lösa fattadt såsom verkan af det goda och ändamålsenliga — detta
är det brott mot tankelagen, som bringar »helvetesläran» på fall.
Dock — mycket af det som fallit till föga inför logikens
domslut, står upprätt med glans inom »den bekännelsetrogna dogma-
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
