Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig till en kulturhistorisk skildring i stort af de perioder —
särdeles medeltiden — då djefvulstron stod i sin fulla blomstring. I
första bandet redogöres för nämnda vidskepelses uppkomst,
utbildning och stigande välde öfver sinnena, hvarefter det senare
bandet utförligt beskrifver dess olycksbringande följder för lifvet
(förföljelserna, magien, hexeriprocessema, det allmänna sedliga och
religiösa förvildningstillståndet) samt anledningame till
djeftuls-trons aftagande och numera nästan fullständiga förfall. — »Inom
den moderna verldsåskådningen» — så lyda författarens slutord —
»finnes ingen plats öfrig åt djefvulen, och vi kunna derföre
instämma i Droysens yttrande: »dualismen mellan Gud och djefvulen
vederlägges af historien.»
Vi skola i det följande, hufvudsakligast efter dr Roskoffs
arbete, lemna en kortfattad öfversigt af hvad religionsvetenskapen
har sig bekant angående »djefvulens historia.»
2.
Tron på onda andeväsendens tillvaro sträcker sina rötter
djupt ned i tiderna. Menniskan i slägtets barndomstillstånd,
omgiften af naturens ömsom leende och angenäma, ömsom dystra,
skräckinjagande företeelser, hvilka samtliga af fantasien skådas
som begåfvade med personligt lif, ledes tidigt af sin yttre
erfarenhet till föreställningen om goda och onda gudamagter.
Ordspråket som säger: »nöden lärer bedja», besannas här. Följande
ingifvelserna af en viss naiv sjelfviskhet, vänder sig vilden med
sin dyrkan företrädesvis till de onda väsendena; det är deras
bevågenhet han genom böner och offer söker åt sig utverka, ty hvad
de goda beträffar, »så göra de ju, i följd af sin natur, i alla fall
ej annat än godt.» En låg, jordkrypande fruktan träder här i
den religiösa vördnadens ställe; naturfolkens råa dämonkult
förhåller sig till religionen i dess sanning ungefär såsom inom
växtriket algen och mossan till den högresta palmen.
Samma framstående plats som — enligt hvad nutida resandes
berättelser gifva vid handen — i de lägsta naturreligionerna ännu
inrymmes åt de onda väsendena, intogo dessa till en början i de
forntida kulturfolkens religioner. Indiens, Egyptens, de hedniska
semiternas, Greklands och Roms mytologier hvimla af mot
menniskan och hennes förehafvanden fientliga gudomligheter; men vid
sidan af dessa och stridande med dem uppträder äfven en mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
