Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men af en kyrka, som sjelf var ledd af de herrskande idéerna,
har varit den verkliga orsaken till denna långa rad af orimligå
vidskepelser och vederstyggligheter, som utgöra djefvulens historia
under medeltiden och nyare tiden. Beviset derpå är att i en tid
och i länder der kyrkan ännu var ganska mägtig oeh ej
synnerligen fördragsam, man såg tron på djefvulen försvagas, förblekna,
draga sig tillbaka från det verkliga lifvet, oupphörligen bekämpas
och småningom öfvergå i det löjliga, utan att någon betydligare
förföljelse bebådat denna vigtiga förändring i det bildade Europas
åskådningssätt. Gamla sagor berätta, att de mest bullersamma
hexsabbater upplöstes som en rök vid solens uppgång, och de
gamla sagorna visste i sjelfva verket ej i huru hög grad framtiden
skulle gifva dem rätt.
De två stora fakta som, i det de i grund ändrat sjalarnes
allmänna tillstånd, hafva medfört djefvulstrons obotliga förfall voro: de
medelbara följderna af reformationen och den rationella
vetenskapens framsteg. Man skall kanhända förvånas öfver att här se
reformationen nämnd. Det sextonde århundradets reformatorer
bekämpade ingalunda tron på djefvulen. Luther sjelf var lifligt
öf-vertygad om hans tillvaro och magt och äfvenså de flesta af hans
vänner. Men det som hos de folk, hvilka antogo reformationen,
gaf hans underjordiska majestät ett första slag, och det ett ganska
kännbart, var att man i kraft af de nya grundsatserna ej mer
hyste samma fruktan för den onde. Den hos det 16:de
århundradets protestanter så lefvande idén om Guds absoluta suveränitet,
denna idé, som de drefvo ända till paradox ytterlighet i läran om
nådavalet, hade till följd att de lärde sig betrakta Satan endast
som ett verktyg för den gudomliga viljan, af hvilket det behagade
Gud att betjena sig för att utföra sina hemliga planer. I kraft
af sin tro behöfde den kristne endast förakta den upproriske engeln,
som var helt och hållet vanmägtig mot de utvalde. Man vet huru
Luther mottog honom vid det besök, han gjorde honom på
Wart-burg. Förenklingen af kulten och förnekandet af att presterskapet
var i besittning af öfvernaturliga krafter bidrog äfven mycket att
bortjaga den mara, som dittills tyngt på de enfaldiges själar. Ej
mer några besvärjelser hvarken vid dopet eller vid misstänkta fall
af besatthet; ej mer dessa scener, som uppskakade inbillningen,
då presten, svängande vigvattensborsten, stänkte det heliga vattnet
mot djefvulen, som hånande utstötte förfärliga hädelser. Ingen
tror vidare på »incubi» och »succubi». Om det ännu här och hvar
är fråga om besatta personer, så blifva bön och förmaningar de
enda botemedel, som användas, och snart var ingenting sällsyntare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
