Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stokratiskt-mytiska uppfattningar af sitt lands och sin egen
utomordentliga betydelse hyste mönga andra folk p& den tid, då
men-niskoslägtet ännu befann sig i sin ynglingaålder, utan tillräcklig
kunskap om verldens och utvecklingens verkliga beskaffenhet. En
sådan förvillelse upprepas ännu dagligen och på samma grund af
ynglingen, hvilken inbillar sig vara det förnämsta och
märkvärdigaste af alla skapade beläten. Besynnerligare är det, att äfven
gamla kulturfolk i våra dagar råka ut för dylika recidiver, såsom
t. ex. fallet är med våra sydliga anförvand ter tyskarne. Hvar
och en känner deras monomani, att anse all kultur såsom
egentligen tysk. Verlden tillhör eller bör åtminstone derföre tillhöra
Tyskland!
Sådana konseqvenser drifva dock icke våra närmaste grannar
och bröder norrmännen. De vilja ingalunda underlägga sig
verlden; de tvärtom undanbedja sig verlden så mycket som möjligt.
De hafva redan under folkvandringstiden — så påstå deras
nyaste fornforskare Keyser och Munch — icke beblandat sig med
svenskar och danskar, utan under outsägliga mödor vandrat
utefter Ishafvets öde kuster, och sålunda alldeles på egen hand kommit
in i Norge. Deras, och ingen annans, är hela den märkvärdiga
litteratur, som man kallat ömsom isländsk, ömsom fornnordisk.
Eddans sånger äro diktade af norska folket; hela sago-litteraturen
är dikterad af norrmän, som begagnade isländare såsom
skrifvare-biträden. Dessutom härstamma isländarne från norrmännen; hvad
de uträttat tillhör derföre icke dem sjelfva, utan norrmännen. Norge
vill visserligen icke på grund häraf uppbära tribut af det öfriga
Skandinavien; men det förbehåller sig uteslutande eganderätten till
Eddorna och sagorna. Det vill erkännas för lika sjelftillräckligt i
alla tider, som det varit sjelfständigt före 1380 och efter 1814.
Dess folk vill ej beblandas med de öfriga skandinaverne, vare sig i
litterärt eller i politiskt hänseende, vare sig i en gemensam
fornnordisk diktkonst eller i ett modernt folk-parlament. Norska folket
är, som »Peer Gynt», sig sjelf, och detta är detsamma nog!
Det är blott alltför påtagligt, att våra bröder vestanfjells haft att
under den sista tiden genomgå en ny ynglingaålder, en sekundär
mytisk period i sitt nationalmedvetande. Anledningen ar ej heller svår
att uppleta. Glädje, stolthet öfver det lyckligt återvunna politiska
oberoendet, svartsjuk omsorg för den nationella värdigheten och
betydelsen i alla riktningar, misstroende mot Danmark för det
förflutnas och mot Sverige för framtidens skull, allt detta, i
förening med ett bevaradt drag af urnordisk egenvillighets- och
isole-rings-drift, har alstrat hos norrmännen den bekanta norsk-norskheten
i politik, vetenskap och litteratur. Men denna »Sturm und
Drang-period» håller lyckligtvis redan på att vara utspelad. De
norsknorska teorierna, belysta, inom och utom Norge, af kritikens ljus,
äro redan stadda i full upplösning.
Ett sakrikt bidrag till denna som bäst pågående kritik lemnas i hr
Richerts afhandling: Om nordisk bildning och fornnordisk liter atur.
Det är särskildt eganderätten till fornlitteraturen, hr Richert
undersöker. Efter en inledning om den nationella bildningens betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
