Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan under Vasahusets tider, äfVen de äldre, finner man spår
till parlamentariska strider, och deraf beroende styrelse; detta ligger
redaa i det faktum, att dessa konungar i svårare tider oftare än
annars anlitade ständerna; att hertig Carl med stöd af,riksdagar
förde hela sin strid mot k. Sigismund. Det var ej alltid utan mot*
stånd, som Gustaf II Adolf dref sina önskningar igenom vid
riksdagen. Under Christinas minderårighet läto ständerna tydligen
förstå, att de kände sin betydenhet, när regerande konung ej fanns;
och det behöfdes Oxenstjernas hela kraft oeh ihärdighet att styra
dem enligt regeringens önskan. Christinas egen regering företer
bland riksmöten ett (1650) lika så stormigt som något under
frihetstiden. Under Carl XI:s omyndighet, när Oxenstjernas plats
innehades af De la Gardie, när riksdägsprotokollerna blifva
rikhaltigare, och enskildta personer mera framstå, har man ej blott
regelbundet återkommande riksdagar, som upptaga flera månaders tid,
vidlyftiga förhandlingar genom utskott, ett sekret utskott som
börjar spela riksdag, svåra strider mellan partier, mellan hög- och
lågadel, frälse och ofrälse, ja ett slags förespel till Hattar och Mössor;
man har äfven i Johan Gyllenstjerna en värdig föregångare till
frihetstidens partiledare, som börjar sin bana som framtalig
oppositionsman, och slutar på rådsstolen. Man erinre sig Carl Xl:s
förmyndares, det alltför talrika, aldrig eniga riksrådets ställning till
riksdagen, och ständernas anspråk i flera afseenden, deribland vid
tillsättande af regeringsmedlemmar, och tale sedan, om man kan,
om frihetstidens parlamentarism såsom en nyhet.
Snarare låg det något nytt i hela det Pfalziska husets beteende.
Ehuru födda och uppfödda inom Sverige, röjde de tre Carlarne sitt
egentligen tyaka ursprung. Den egendomliga rådsherremagt, som
under föregående tider uppstått, och i 1634 års regeringsform funnit
sitt starkaste uttryck, blef likasom denna aldrig af dessa konungar
erkänd och rätt nyttjad, slutligen bruten; ständernas betydelse gick
ansenligt tillbaka, tillintetgjord var den aldrig, icke ens under Carl
XII. Hvarken gick Carl XI.s envälde igenom utan motstånd, ej
heller saknades opposition vid de möten, som rådet under Carl XIl:s
frånvaro såg sig föranlåtet att sammankalla.
Den magt ständerna togo sig åren 1719 och 20, innebar
visserligen mycket nytt, men hade, som sagdt är, en föresyn i
1600-talets förmyndaretider, och en annan i Englands statsskick, som ej
var obekant för statsmännen i Sverige. Riksrådet fick sitt namn
åter, men ej sin magt; om nämnde råd under tiden mellan
riks-dagarne betydde mera än konungen, var det vid riksdagen knappast
annat än ständernas rådgifvare, och kände sig alltjemt såsom deras
förtroendemän, ej konungens. Att det nya statsskicket stack så
bjert af mot det nästföregående, kom just deraf, att detta lärt
nationen känna enväldets frukter i all deras bitterhet, gjort en stark
regeringsmagt fruktad, af de högre klasserna hatad. Att det
utvecklades i alltmera demokratisk riktning, hade sin förklaring dels
i sjelfva arten från början — äfven politiken har siua
tyngdlagar —, dels ock i de utländska regenters karakter, som till namnet
styrde riket under ett hälft århundrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
