Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hjertat hade förrådt hela sitt inneh&H af kärlek och godhet i
de något sammanpressade ögonen. Man tyckte sig se ned i djupet
af den bottenärligaste, renaste och godaste själ. Och sädan var
menniskan Geijer. Hans lefnads träd, som vidt spridde sina med
guldfrukt rikt besatta grenar, hade just häri sina finaste, närings*
sugande rötter. Frän denna ovanskliga grund utgick hans
bildnings-behof, hans verksamhet, frän den växte hans ära upp, för att ej
blott kasta sin glans öfver hans land, utan äfven meddela sin
välsignelse ät alla, som nu och i framtiden komma i beröring med
hans ande.
Snillet i och för sig är som en naturkraft. Det lyser,
förvånar, tjusar och beundras, men det verkar ofta nog dämoniskt, det
ryeker liksom genom en förtollning åskådaren eller åhöraren med
sig, utan att man alltid vet hvarföre och hvarthän. Man följer
stundom med en känsla af rysning. Det ligger något tvetydigt
deri. Man må säga hvad man vill om hufvudet och dess
egenskaper, — och dit hör snillet —, man eger ej deri en säker
borgen för det ädla i syftet och sättet för mensklig verksamhet. Vårt
slägtes historia är rikt nog på bevis för denna sanning. Huru
mången både tankens och haudlingens man har ej tjusat, bländat
och — missled t sin samtid! Man har häpnat för det stora i den
kraft, hvarmed snillet lyst och verkat, och man har offrat deråt
aom åt en hednisk gud. Förvillade begrepp om det sanna, rätta,
sköna och goda hafva blifvit dess frukter, och ostraffadt har
snille-kraften verkat förvillande, förstörande, ej upprättande, välsignande,
som är den förädlade menniskokraftens egentliga bestämmelse. Har
man oek bevittnat förvillelsen, förstörelsen, så har man ändå deri
velat se något gudomligt, någon dold gudomlig afsigt, som legat
för djupt, för att fattas af vanligt menniskoförstånd. Snillets man
bar s&lunda blifvit en »Försynens man», ehuru denna Försyn i och
med detsamma egentligen förvandlats till ett blindt hedniskt öde.
Och man har undergifvet böjt sig under dess despotiska magt.
Sådan har varit, sådan är frukten af »snilleförgudningen.» Vi hafVa
i vårt eget land genomlefvat en sådan tid.
Men, om vi ej misstaga oss, är den nu som allsvåldigt
herskande förbi Den närvarande tiden vill ej af det förflutna mottaga
dess förutsättningar, dess traditioner, utan att pröfva deras halt.
Den uppträder derföre med anspråk att vara ett sanningsvittne,
den vill skåda allt i sanningens ljus, så långt menniskan kan fatta
det. Derföre granskas allt, såväl dess historiska grund som
förnuftiga innehåll. Mången storhet träder så ut ur sin dunstkrets och
krymper samman ju mera denna skingras och det fulla dagsljuset
faller på den blottade menniskan.
Nå väl! hvad är det, som egentligen bestämmer hennes värde?
Det ädla i syftemålet, det rena i medlen, det aldrig förtröttade
arbetet, m. e. o. den kärleksfulla anda. som uppenbarar sig i allt
hennes sträfvande. Hvar hafva vi att söka källan till denna
personligheten förädlande kraft? Der, hvarest filosofen förlägger den
oklara, dunkla regionen af själslifvet — utan att han dock derföre
skulle underkänna dess höga betydelse för menniskolifvet såsom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
