Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ytterligare vädjande till vapnens utslag. Man må med ej mindre
skäl invända, att allianser — till och med om de benämnas »heliga1*
och slutas i bästa välmening äfven tör folkens lycka — i främsta
rummet gälla främjandet af dynastiska sträfvanden. Må man
likaledes framhålla det tyska förbundets sorgliga minne såsom ett
intyg på af huru ringa båtnad en sådan i abbéns stil upprättad
konfederation af furstar är, i det att den mindre mägtige och svage
dervid i allmänhet blir förfördelad, då de enskilde deltagarnes
sjelf-ständighet omöjliggöres genom den mägtigares domination,
hvar-jemte interventionens och öfvervakningens behöflighet lemnar rum
åt mångahanda missbruk utan att någon garanti finnes, att icke
krig ändå sist och slutligen utbryter mellan de konfedererade.
Med erkännande af riktigheten utaf allt detta, måste man å andra
sidan lika mycket betona den omständigheten, att krig äfven, ännu
i våra dagar, förts af stater, der furstemagten är blott en skugga,
och att det krig i Amerika, som gällt slafemancipationen,
uppkommit under omständigheter, då sjelfva det folkliga elementet
fordrat våldets anlitande, oaktadt norden och södem bildat ett i
någon öfveren8stämmel8e med Kants och Benthams förslager
orga-niseradt förbund. På samma sätt alltså, som krig kunna
förekomma oberoende af allt hvad furstlig ärelystnad heter — de
antika folkens historia intygar möjligheten häraf — är det ock
antagligt och tvifvelsutan äfven ur historien bevisbart, att
storsinnade furstars välvilja och omtanke förmått af böja och
förekomma krig.
Är det verkligen fallet, att både furstemagt och folkvälde,
oaktadt politiska konfederationer, lika lätt framkalla krigiska
konflikter, så är det gifvet, att detta af våra filosofer förordade medel
att undvika krig svårligen leder till målet Tydligt är nämligen,
att icke sjelfva det federativa sambandet utgör en borgen för
fortbeståndet af fredliga förbindelser, utan att dessa äro betingade af
det tänke- och handlingssätt, som åstadkommer och upprätthåller
sjelfva förbundet. Så snart missämja och obenägenhet att iakttaga
de för alla ömsesidiga intressens säkerhet erforderliga vilkoren
vinna öfverhand, utbryter kriget ånyo.
På så sätt ser det verkligen ut, som vore en sträfvan efter
evig fred ett gagnlöst Sisyphos-arbete. Men förhållandet är i
sjelfva verket lika litet sådant, som Rousseau har rätt med sin
betänklighet, att krigets föga antagliga upphörande vore en gifven
följd af vårt slägtes ohjelpliga ömklighet. Så säkert det är, att
en allsidig förkofran är rådande inom den menskliga utvecklingen,
lika säkert innebär densamma en ändalykt af våldets anlitande uti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
