Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
romanska tiden, den äfven orätt sä kallade öfvergängsstilen. Det
är denna senromanska stil som med sådant eftertryck fortlefde i
Sverige långt sedan han på fastlandet fått ge vika för gotiken.
I sammanhang med föregående afdelning af författarens
uppsats vilja vi omnämna den sista, som angår kyrkmålningarna frän
slutet af medeltiden. Förf. har här behandlat endast en grupp af
de talrika verken från 1400-talet, de uppländska kyrkobilderna,
om hvilka han samlat alla underrättelser som stått honom till
buds. Att mer kunnat fås, torde vara säkert; men då förf. ej
gjort anspråk på fullständighet, kan denna anmärkning ej lända
honom till klander. För forskaren innehåller hans sammanställning
en mängd vigtiga och svåråtkomliga notiser, för hvilka man är
förf. tack skyldig, äfven om de ej skulle för den större
allmänheten ega fullt njutbar form. Några af de resultat, till hvilka
hans undersökning kan leda, har han till sluts sammanfattat. Vi
skola taga en hastig kännedom om dessa.
Den äldsta Upplandsmålning som numera är med visshet känd,
om vi undantaga Estuna ofvannämnda, är den af 1437 i Tensta,
utförd af tysken Johannes Rosenrodh. Den är numera osynlig
under lager af rappning. De till sin uppkomsttid kända verken
tillkommo mest under ärkebiskoparne Jöns Bengtssons (1448—68)
och Jakob Ulfssons (1469—1514) tid. Från de gamla anteckningar
dem Peringsköld bevarat, eller som ännu finnas, har förf.
samman-stält namnen på 15 konstnärer som målade i ärkestiftet under
senare gotiken. Den ypperste bland dem är Albertus pictor, som
arbetade 1482—87, och af hvars verk vi ännu ega i behåll de
förträffliga Kumlamålningarne i Vest man land. Många bland de
bevarade namnen äro af fullkomligt svensk hållning: så Lars
Nilsson, Magnus Svensson, Måns Gad och andra. I de till vår tid
behållna målningarna spårar man med säkerhet inflytandet af olika
skolor. En magrare och enformigare ornamentik, en mindre
lif-full och kraftig figurteckning råder i några nordliga kyrkor, medan
man söderut har prof på en förträfflig behandling af båda delarne«
Tydligen bör man hänföra de senare till en blomstrande, de förra
till en utdöende, efter renaissance-motiv trefvande gotik, något som
också Öfverens8tämmer med odlingens vanliga utbredning hos oss
från söder mot norr. Förf. egnar äfven en kort sidoblick åt
målningarna på altarskåpen, ett af de dunklaste ämnena i vår
konsthistoria.
Vid betraktandet af vår äldre medeltidsskulptur utgår
författaren från den riktiga och följdrika iakttagelsen, att man här kan
spåra en fortsättning af vår hedendoms vackra och egendomliga
ornamentik, jemnte det inflytande som de utländska konstnärerne
äfven på detta område öfvade. Utrymmet medger oss ej ett
närmare iDgående på förf. vigtiga och intressanta iakttagelser.
Hvad man skulle i allmänhet kunna anmärka mot förf. är den
väl myndiga ton han här tagit sig mot ett par om vår fornkunskap
väl förtjente män och öfverhufvud den något starka säkerhet, med
hvilken han framställer sina meningar, som för resten, det medge
vi, oftast synas ha skäl för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
