Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sällar och iar fram med plundring och mord för att hämnas rofvet.
Imellanåt känner han sig vekt stämd vid minnet af den älskade
dottren; men i nästa ögonblick är han dubbelt hårdare. En ung
flicka vid namn Alfhild, som också förälskat sig i fänriken, rufvar
ständigt på planer att straffa honom för hans djerfhet att icke
älska henne tillbaka. Hon lyckas utspeja livar fänriken skall färdas
fram, uppgör ett vildt förslag att hämnas, men ångrar sig i sista
stunden och leder snapphanarne, som hon tror, på villospår. Detta
visar sig imellertid just vara det rätta, och nu uppstår ett
fruk-tan svärd t blodbad: Sigurd dör, Elin dör, Erik (fänriken) dör,
Alfhild dör — ja, sannolikt dö ändå flere. Snapphanarne besegras
tf en fältöfverste, som afslutar det hela med några värdiga ord.
Som man ser, är denna handling tem ligen knapp för att fylla
fem hela akter; men författaren har också dragit ut sina
skildringar på bredden. Scenindelningen för sig är vanligen riktig, och
det hvaije akt tilldelade mått af handling temligeu förståndigt
an-ordnadt. Men någon egendomlighet, någon kraft söker man
för-gäfves vare sig i planen eller personskildringen. Sigurd Olofsson,
som författaren tecknat med största utförlighet, förblir det oaktadt
oklar och besynnerlig. Hans hat mot våldgästande knektar må
vara förklarligt; men hvarför han på den grund skall med
förbittring afslå Eriks höfviska anbud, blir kinkigare att förstå. Hans
tillgifvenhet för dottren skall vara hans hufvudpatos som tragisk
hjelte; men utom det att denna böjelse är af alldeles för enskild
och lyrisk art för en sådan personlighet, qvarstår alltid som
ofattligt att en dylik känsla kan hos en gammal man hinna en så
lidelsefull höjd, eller rättare till den grad slå Öfver i förtviflan, att hon
drifver honom ut i vilda fejder och grymma blodbad. Elin och
Erik äro enklare och klarare anlagda, men blottade på allt som
kunde tillvinna dem högre intresse. En demonisk skapelse skulle
den mörka Alfhild vara; men genom öfverdriften i sitt språk och
ursinnet i sin lidelse löper hon fara att bli löjlig. Denna senare
dom drabbar ock proviantören Bryngelsson, en teaterbof af renaste
vatten, som går omkring och för hvar och en som vill höra på
talar om hvilken skurk han är. De öfriga äro endast
bifigurer; men ej heller hos dem spårar man någon Ilagt af
egendomlighet.
På dialogen har författaren nedlagt mycket arbete, det märker
man; men han har icke heller här, enligt mitt förmenande, lyckats
åstadkomma något framstående. Hans personer begagna ett
modernt, frasrikt* sätt att uttrycka sig, som ej sällan får smak af
hvad man kallar ordsvall. Dessa breda, retoriskt anlagda samtal
höjas här och hvar med liknelser, som dock äro allt för påhängda,
framgå allt för litet ur personernas skaplynnen, för att göra
verklig effekt. Åt den historiska kostymen synes författaren egnat
få tankar; annars hade han väl utvecklat sin dialog i annan anda
och äfven lämpat sina karakterer något sä när efter arten af den tid
han ville skildra. Hvilka förhoppningar man med afseende på detta
förstlingsarbete kan hysa om författaren som dramaturg, derom
vilja vi för tillfället ej utlåta oss. Men hvad som synes säkert är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
