Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillstånd inverkat omgestaltande ej blott på skildringen men ock
på sammanhanget i sjelfva tilldragelsen. Ej nog att kristendomen
och riddarväsendet dragit en annan kostym på hjeltegestalterna, allt
under det att det ursprungliga sinnelaget bor inom dem, yttrande sig i
vilda utbrott, af en skärande kontrast med kostymen; ett af sjelfva
hufvudmotiven har forderfvats i det att dikten låter Kriemhild,
Siegfrieds maka, vara den som for mordet på hjelten utkräfver
hämd på sina egna bröder. Med rätta betecknar Beauvois en
sådan »vendetta» eller hämd af kärlek utöfvad på närmaste
blods-förvandter såsom alldeles icke öfverensstämmande med
forngerma-nisk sed, enligt hvilken blodsbandet tog försteget för kärleksbandet.
Så naturlig hennes bevekelsegrund är i Eddasångerna, der Gudrun
på Atle, den egna maken, hämnas brödernes undergång, så
moderniserad är hennes bevekelsegrund i Nibelungen-sångerna, der
Kriemhild på egna bröder hämnas den länge sedan afdagatagne maken.
Men Nibelungen-sångerna innebära en förändring af tilldragelsen
som varit än mer förderflig, såvida forskningen just derigenom
länge och väl blifvit ledd på villospår.
Det var nämligen en afgjord sak, att man i
Nibelungen-sångernas Etzel, med hvilken Kriemhild förmäles i andra giftet,
egde den enda säkra anknytningspunkten mellan sägnen och
histo-rien. Etzel var Attila, och då dertill lades dennes seger öfver
bur-gunder-konungen Gundachar år 436, tycktes här vara ett fotfäste, på
hvilket all historisk uttydning af sägnen borde byggas. Den
nordiska versionens Atle och Hunaland ansågos såsom bleknade och
förvirrade föreställningar. Keyser betviflar imellertid hållbarheten
af detta fotfäste och Beauvois undanskjuter det beslutsamt. Det
kan visserligen icke vara tvifvel om att det ju är Attila
Nibelungen-sångerna afse, då de skildra hunnerfurstens vidsträckta välde och
nämna de folk, »Pælan» och »Vlache», »Pescenaere» och »Rinze»
(polacker och valacher, petschenäger och ryssar från Kiew), som
vid sidan af germanernes ypperste hjeltar i tält eller herbergen
uppvakta den väldige i hans borg, »Etzeln bure» vid Gran. Då
markgrefve Riidiger, Etzels vasall, beledsagar Kriemhild till hans
höf, går tåget ifrån Worms, genom Baierlandet till Passau, »der
den brusande Inn störtar sig i Donau», och vidare från ort till
ort inom markgrefvens län, det nuvarande Österrike. Men allt detta
bär icke prägeln af ett ursprungligt folkminne, utan fastmer af en
på den fria diktningens väg tillkommen bild. Denne Etzel är en
godmodig feodalfurste, en ömsint äkta man, en héderlig hedning,
som går i mes san och låter döpa sitt barn; de många folken åter,
som visserligen hafva bibehållit karakteren af grilshoppssvärmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
