Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro alla af långt senare datum än han sjelf. Hans förhållande
till burgundeme har nästan ännu mindre att skaffa med Attilas
ofvannämnda seger öfver Gundachar, som timade vid Rhein och
ingalunda under gästabud vid Gran. Det är dessutom icke Etzel,
som bringar om lifvet de tre burgunderfurstarne, Gunther, Gerenol
och Gieselhel, med Tronje Hagen och deras öfrige länsmän, han
behandlar dem derimot i’ det längsta som sina ärade gäster, under
det att Kriemhild väpnar mot dem hans män, hans broder
Blöde-lin, den danske markgrefven Iring, markgrefve Riidiger och
slutligen Dietrich, som afväpnar de två ende öfverlefvande, af kampen
uttröttade burgunderne, Gunther och Hagen. Det är hon som i
fängelset låter afslå sin broders hufvud och bär det till Hagen,
emedan denne satt det som ett vilkor för att han skall yppa hvar
skatten är nedsänkt, och som till sist, då Hagen med hånskratt
gäckar sitt löfte, nedslår sin grymme fiende med egen hand. Till
denna berättelse innebär segern öfver Gundachar intet uppslag,
och den passar icke dit med mer än de båda namnen Attila
och Gundachar; men med namnen i fornsångstolkningen är
förhållandet som med lika ljudande ord i filologien: likheterna måste,
för att ega värde, uppehållas af ett inre sammanhang.
Det kan anmärkas att Etzel här är icke mera olik Attila än
Charlemagne i de franska romanserna är olik Carl den store, men
utom att mellan de senare en kontinuerlig utveckling är uppvisbar,
så tillkomma andra skäl för att utesluta hunnerfursten från den
ursprungliga traditionen. Så snart Nibelungensångerna närma sig
österrikiskt område, blir skildringen bred och erhåller en ytterst
noggrann lokaltrohet, hvilken endast kan härröra från någon patriot, som
af traditionens Atle och Hunaland tagit anledning att omflytta sägnen
till sin landsända, för att dermed förhärliga densamma. Det var
denna noggranna lokalbeskrifning, som ingaf Pfeiffer tanken på att
uppsöka Nibelungensångernas skald bland Österrikes minnesångare.
Den af Pfeiffer föreslagne riddar Kurenberger, som lefvat vid pass
1140, är äfven antagen af Bartsch såsom författaren, och till
samma mening ansluter sig Beauvois. Det är väl troligt att riddar
Kurenberger har förtj ensten af många ombildningar, att han
framdragit i förgrunden markgrefve Riidiger och gett åt Kriemhild
ett nytt, för dåtidens föreställning mera anslående grundmotiv, men
sjelfva omflyttningen och Attilas införande är sannolikt äldre.
Namnen på folken under Etzels spira hänvisa på en äldre hand, en
skriftställare från 10:de århundradet. Beauvois synes böjd att tänka på
mäster Kuonrat, en skrifvare hos biskop Pilgerin af Passau(971—
991), som, enligt hvad Nibelungen Klage uttryckligen anger, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
