Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beauvois betviflar icke att den folkstam vid Rhein som sägnen
låter beherskas af niflungarne Gjuke och hans söner, utgjordes af
burgunder och han ser i Sigurds ankomst och långa vistelse
der-stades ett faktum af stor historisk betydenhet, ett verkligt
folkförbund. mellan franker och burgunder. Det kan väl invändas att
sägnen låter hjelten färdas ensam och på väg till sitt hemland,
der han personligen måste varit okänd, men å andra sidan kan
icke ’förnekas att den nordiska dikten motiverar förbindelsen nästan
som om den varit en allians. Gjukes drottning anstiftar
giftermålet mellan Sigurd och Gudrun för den stora fördel hennes slägt
kunde draga deraf, och hon yttrar, vid det hon föreslår
foster-brödralag mellan sönerne och den heprisade hjelten: »När I aren
förbundne, skolen I icke ega eder öfverman.» Detta förbund, säger
Beauvois, blef så innerligt att burgunderne från den tiden äfven
kallades rheinfranker, såsom fallet är i några tyska dikter, och
landet, som de samfäldt eröfrade kring öfra Main och Neckar,
antog namnet Franken. Beviset härför finner man ’hos Sidonius
Apollinaris, som låter frankerne bo vid Neckar. 1 liknande afsigt
anstiftade drottningen senare giftermålet mellan sin äldste son
(i unnar och Brynbild, Sigurds trolofvade, men den olyckliga
utgången känner man ifrån sägnen. Sedan burgunderne försvagat
sig sjelfva genom mordet på Sigurd, hvilket naturligen hade till
följd att förbundet med frankerne upplöstes, föllo de sjelfve för
den saxiske eröfraren i Hunaland, hvilken i det dubbla
äktenskaps-bandet såg blott ett medel att lömskt utvidga sin makt på
svåg-rarnes bekostnad; men derom och om Atles egen undergång vet
endast sägnen att förtälja.
Sådan är Beauvois’ uttydning, och efter allt hvad man kan se
finnes verkligen uti fjerde århundradets folkförhållanden ingenting som
skulle hindra att tilldragelsen försiggått sålunda. Detta resultat
är icke så ringa, fastän de mera positiva bevisen ej hinna till att
bestyrka det saken så förhållit sig. Men det vigtigaste återstår,
nämligen skälet hvarför uttydaren söker inpassa tilldragelsen i
det nämda århundradet, det är sjelfva fotfästet, på hvilket hans
system af sannolikheter skall hvila. En sådan anknytningspunkt
till den historiska tidräkningen erbjuder, sedan Attila undanskjutits,
ingen af sägnens egentliga beståndsdelar, men, likasom Keyser, anser
också Beauvois, att den låter finna sig uti ett slags biparti eller
hellre tillskott, som bevarats i Eddasångerna och Volsungasagan.
Der förtäljes nämligen att Gudrun, sedan hon tagit hämd på
Atle, ville sluta sitt lif i vågorna, men fördes af dessa till konung
Jonakrs land. Hon blef ännu en gång en konungs maka och födde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
