Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon djupsinnig analogi, skulle med svårighet väckt det
erforderliga deltagandet i folkens hjertan och skulle helt säkert icke skyddat
sägnen från att splittras under färden.
I en annan punkt afviker Beauvois jemväl från sin norske
föregångare. Då Keyser vill antyda att det är norrmännen som
gett åt tilldragelsen den poetiska formen, återbördar Beauvois med
liflighet skaldskapet åt de samma stammar som varit med om sjelfva
tilldragelsen. Han kan ej inse hvarför dessa stammar skulle låtit
tilldragelsen föras ut i form af råstoff och sjelfve varit oförmögne
att tillägga det poetiska och prydande elementet Bestod sägnen i
sin början af lyriska minnessånger, upprunna ur den genom
tilldragelsen upprörda känslan, så var det väl närmast den i
tilldragelsen intresserade stammen som diktade sångerna. De diktandes
närhet till och lifliga intresse vid tilldragelsen behöfves ock för att
förklara sägnens enhet och endast derur kan man förklara, att
det diktade elementet blef i hufvudsak enahanda hos de olika
versionerna.
Detta måste man val villigt medgifva den franske forskaren,
men kan det väl berättiga honom, att på Volsungasagan,
Eddasångerna, Thidrikssagan, Nibelungenlied skrifva »chants historiques
des Francs et des Burgondes»? Det vore eget om burgunderne,
hvilkas namn blott en gång förekommer i den nordiska versionen,
skulle glömt att uttryckligen fira äfven sig sjelfve i sin lijeltesång.
Så litet röjes någon egendomlig frankisk eller burgundisk
nationalkänsla i dessa dikter, att det kostar författaren en stor möda att
göra dessa stammars delaktighet i tilldragelsens fejder ens sannolik.
Helt annorlunda yttrar sig i de spanska hjeltesångerna nationens
känsla gent imot saracenerne, i de serviske gent imot turkame, i
de finske gent imot Pohjafolket. Man bör icke lemna ur sigte att
striderna här fördes mellan närbefryndade stammar af samma
tungomål, stadda i ständig rörelse och med de mest föränderliga
politiska gränser. Endast ätteledningen gaf åt herradömena någon
fasthet. Detta förhållande, som ock betingat sägnernas lätta
spridning utöfver hela det germaniska Europa, gjorde dikten i dess
uppkomst till ättesång mer än till stamsång och gör det vanskligt
att alltför mycket hålla på författareskapet. Men dessutom, sedan
dess har sägnen undergått en formförändring, hvilken Beauvois
alldeles förbisett. Den finnes numera icke i form af »chants
historiques» (med undantag af en eller annan bland Eddans sånger),
den är en episk diktning som måste kallas isländsk eller tysk.
Af företalet ser man att författaren sjelf såsom sin
undersöknings slutresultat anser, att sägnen befunnits hafva sitt första ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
