Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprang hos franker och burgunder samt att dessa stammar visat
sig till härkomst vara skandinaver. Vi sågo att frankernes eller
åtminstone sigernes äldsta bostäder voro att söka i Holstein, för
burgunderne åter har Beauvois i senare afhandlingar (Unepénalité
des lois Gambcttes samt Origine des Burgondes) uppsökt uti Norge
socknen Burgund i Lærdalen. Arkeologiska fynd, gamla i lagarne
förvarade sedvänjor, ortsnamnen, men särdeles de nordiska
sångernas och sagornas uppgifter hafva dervid vägledt honom. Vi
vilja icke afgöra huruvida den kritik som härför kommit honom
till del af Bartsch och Rod. Reuss (Revue critique, 1868, 1869),
är befogad i någon annan punkt än såvidt den gäller hans
etymologi, som har felet att icke vara bygd på de af filologien
erkända språklagarne; hans i fråga varande åsigter utgöra blott en
del af ett helt etnografiskt system, som vill förklara vår veridsdels
befolkande och kanske kan tåla tänka på mer än hvad tiden
medger åt recensenter, hvilkas grunder icke alltid äro så tvärsäkra
som deras ton. Måhända finnes ock i Beauvois’ framställning en
viss politisk tendens, som väcker misstroende, så mycket lättare
som man känner honom icke blott som den mest framstående
representanten i Frankrike af nordisk fomkunskap, utan ock i
dagens politiska frågor såsom en ifrig förfäktare af Danmarks rätt.
Om detta kan hafva inverkat på hans forskning och omedvetet
ledt honom att söka ställa den franska nationens ursprung
oberoende af de tyska germanerne, på nordisk grund, är temligen
likgiltigt för denna öfversigt. Frankernes och burgundemes
nordiska härkomst har här betydenhet endast med hänsyn till sägnens
utbredning.
Såsom skandinaver måste nämligen frankerne och
burgunderne hafva hos sina i norden qvarboende fränder funnit desto
villigare lyssnare till sina sånger, som deras diktning der kunde
hänföra, utom medelst sin inneboende stora äktgermaniska halt,
äfven på grund af frändskapsbandet. När sedan kristendomen och
den romerska bildningen hos dem sjelfve tidigt bragt den gamla
sångskatten i förgätenhet, fortlefde de genom århundradena hos
de nordiska stamförvandterna, der väl kristendomen långt senare,
men aldrig någon romanisk bildning infördes. Endast sålunda
kan man förklara, att just den del af sägnen som behandlar den
frankiska Volsungaättens tidigare öden och Sigurds förbund med
burgundeme blifvit företrädesvis och med rikare fiktivt element
utvecklad i Eddasångerna och Volsungasagan, medan samma del
i den tyska versionen dels bortfallit, dels förefinnes blott i
förvirrade och matta drag. I stället har på samma grund den saxiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
