Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grundsatsen tåla vid en nogare pröfhing, helst Grundtvigs
framställning kanske icke är alldeles fri från motsägelse. Det är hans
åsigt att skalderna haft verkligheten for sig som ett blott råämne
det de format fritt efter poesiens fordringar; »personernas
sammanställning, skildringen af de olika karakterema, händelsernas
följd och samband, allt detta är — lika väl som de öfvernaturliga
makternes ingripande — endast beroende af diktningens kraf. Med
säker poetisk instinkt låter den gamla diktningen ligga allt det
den icke behöfver och tager det behöfliga hvarhelst den än finner
det». En skald i fullt medvetande af sitt värf kan icke tillvägagå
konstnärligare. Men å andra sidan förnekas icke att sägnerna ju
hafva faktiska förebilder eller grunddrag; »de framstående
personligheter och märkliga tilldragelser, som diktningen behandlat, äro
helt visst hemtade från en vid diktandet allaredan förgången
verklighet.» Detta medgifvande innebär dock, att verkligheten angifvit
kar&ktererna, men deijemte ock ett sammanhang, en tilldragelse
hvilken dessutom nödvändigt finnes der en gång personerna äro
gifha. En i verkligheten gifven person eller ätt kan icke tänkas
utan vissa öden. Om så icke vore, vore också idén, exempelvis den
författaren framhållit i ättesägnen om volsungarne, en abstrakt
tanke inlagd i ett härifrån och derifrån sammansatt omhölje.
Förhållandet måste väl vara att skaldernas idéer icke äro spunna i
deras hjernor, utan innebo lifvets stora tilldragelser, otydligare för
den vanliga, sköpj barare för skaldeblicken. Den omgestaltning som
sedan vid utförandet försiggår efter poesiens lagar är mindre en
nyskapelse än en omskapelse, en rättelse. Endast på det vilkor
kan i sanning de ledande principerna vara de samma i folkets
diktning och i dess historia eller, såsom Grundtvig uttrycker sig,
»skaldens tidsålder med dess åskådningar och lifsformer med
nödvändighet afspegla sig i hans dikt.»
Men detta medgifvande blir än betydelsefullare, då man
besinnar att den heroiska tidsålderns skalder icke egde något af den
bokliga lärdomens hjelpmedeL De voro för allt sitt material
hänvisade till traditionen, liksom de åt henne nödgades öfverlåta sina
skapelser. Här uppstår ett slags samarbete, hvarunder den
enskildes förhållande till sitt ämne väsentligen förändrades.
Cor-neille är ensam om sin Polyeucte liksom Shakespeare om Macbeth,
om Gjukungarne och Atle borde anses för en senare tillkommen afslutning. I alla fall
mlate den dft vara äldre än de nordiska sångerna, eftersom afslutningen ockst fore*
finnes i Nibelungen lied, och då blir fråga om lagen ftfven på det hållet låter kon*
statera sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
