Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid hafva, såsom han säger, anspråken på verkliga och lagliga
garantier mot konungamaktens missbruk slagit rot i vårt land.
Det är af stort intresse att lära känna Fersens uppfattning af
denna tid, i hvars strider han sjelf så djupt ingripit, och man
måste erkänna att hans omdömen om tiden och hennes ledande
personligheter äro långt mera sanna och opartiska än man af en
ibland hatt-cheferne kunnat vänta, låt vara att han af Geijer kallas
den störste ibland dem.
Visserligen är Fersen ogunstigt sinnad emot Horn och anför
många obevisade hörsägner eller nu mera vederlagda anklagelser
imot denne och de äldre mössorna, men han erkänner, att nationen
var Horn tack skyldig för enväldets undertryckande och en återstäld
frihet, och kan icke dölja de vackra frukterna af dennes styrelse,
om han ock vill tillskrifva förtjensten deraf snarare Horns
med-hjelpare, i synnerhet Sven Lagerberg, är styrelsens hufvud. Han
berättar, huru genom ständernas kloka anordningar statens skulder
betalades, flottan och arméen ånyo upprättades, industrien och
handeln gingo framåt.
Å andra sidan måste man nästan förvånas öfver den
opartiskhet och sanning, med hvilken Fersen tecknar sitt eget parti. För
Gyllenborg visar han väl någon förkärlek, men framhåller dock
ganska riktigt äfven de fel och svagheter, som vanprydde denne
statsmans karaktär, och författarens teckningar af Tessin, Ch. Em.
Lewen-haupt, A. J. von Höpken, Ekeblad m. fl. äro i hög grad träffande.
Kanske till en del imot hans egen vilja blifver ock intrycket af
hans skildring ingalunda gynnsamt för hattstyrelsen, och han måste,
sanningen likmätigt, erkänna, att missbruken och oordningarna
ökade sig efter 1738. Redan åt det sätt, hvarpå finska kriget
förklarades och fördes, likasom åt hattarnes beteende mot sina
generaler skänker han ett välförskylladt tadel. Skarpt klandrar han
deras oskick att vilja stifta lagar in casu, riksdagsmenighetens
ingrepp i lagskipningen, partiförföljelserna och terrorismen, de
offentliga medlens bortslösande genom oförsigtighet och egennytta o. s. v.
Hans omdöme om grundlagarne är kanske väl ogynsamt, men
detta sammanhänger med, att han anser dem för hufvudsakligen
den hatade Horns verk. Regeringsformen kallar han ett
ofullkomligt hastverk, som medförde förvirring och oordning i staten,
emedan friheten och pluraliteten derigenom fingo ett oinskränkt
utrymme utan någon motvigt af konungamakten. »Under
despotismen», så menar den erfarne mannen, »hafva friheten och säkerheten
ingen trefnad och bestånd; den må utöfvas af en konung allena
eller af en pluralitets omröstning, så blifva enväldets påföljder lika
olyckliga och förhatliga; lagens oombvtlighet är det enda värn för
frihet och säkerhet.» Riktigt framhåller han partiregeringens
ofördelaktiga inverkningar på diplomatiska och militära värf och
beklagar, att när partisammansättningen har fritt utrymme öfver alla
ämnen, sä blifva de bästa planer af det sist rådande partiet
förstörda: allt uppoffras till egen nytta, agg och hämd, utan aktning
för allmänt gagn och fädernesland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
