Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess halt Man kan häraf lätt sluta, att Järta på de intelligenta
stridernas tummelplats var en farlig motståndare. Skärptes hans
penna till strid, stod han derföre på valplatsen som segervinnare,
ty i polemisk skärpa och kraft sökte han sin like. Qvickhetens
och ironiens hela vapenförråd stod honom på ett sällsynt sätt
till buds, ja, han behandlade det som en lek. För att öfvertygas
härom, läse man blott bihanget till hans bekanta tidskrift
Odalmannen !).
Vi borde väl ock säga några ord om Järtas försök i
skaldekonsten. Redan vid aderton års ålder hade han vunnit till och
med Kellgrens bifall för en skämtsam visa om »sansculotterne» -).
Hans förnämsta dikt, som hänförde hela landet, känna vi. Först
i »Odalmannen» återfinna vi sedan Järta som poet i den bundna
formen. Fosterlandet är hans egentliga sångmö. Versbygnaden
är omvexlande, språket välljudande, med undantag af en och annan
hårdhet, men den bilderalstrande fantasien tyckes ej vara hans
mest framstående själsförmögenhet. Poet var han dock i djupet
af sin själ, liksom hvarje verkligt snille är det Eller hvad annat
är det väl, som bryter fram i den verkliga skaldens dikt, än en
gnista af samma eviga ljus, som »tänder snillets dager»?
Vann alltså Järta icke någon ryktbarhet som poet, en ära,
som han ej heller eftersträfvade, så förvärfvade han sig dock
genom sina försök i bunden stil den makt öfver formen, språket
som gjorde honom till en af våra största mästare i prosan *).
Liksom det sinliga ämnet lydigt formar sig efter den bildande
konstnärens herskarebud, så böjer sig ock språket, för att uttrycka de
olika skiftningarna i den fulländade talarens eller författarens
tankar. Derpå känner man igen mästaren. Prosan har ock sin * i * 3
*) Skogman yttrar: »Oöfver träffad i v&r litteratur, måhända i de flesta andra,
framstår författaren i det polemiska mästerstycke, hvormed han afslutade sitt företag»,
(Odalmannen), »och som erinrar om Rdmund Bnrke’s bästa stridsskrifter.. Det är lika
mycket en kurs i statsläran, nationalekonomien och historien, som en snillrik lek med
motst&ndarnes anfall. Med större skicklighet hade hos oss den polemiska lansen icke
varit förd, alltsedan den svingades af Leopolds segervana hnnd»(?!). Skogman synes
här förgätit Thomas Thorild, Leopolds och Kellgrens motståndare, och för hvilken
b&da slutligen m&ste i all tysthet nedlägga vapnen. Orsaken härtill var nog en annan
än stridens nrartande till ömsesidiga smädelser och rått ovett. Thorild var öfverlägsco
i blickens djup, omdömets skärpa och insigternas mångfald. Han var en siare, som
förebådsde en ny dag, den nya tidens, de’ nya idéernas banérförare.
3) Järtas »jakobiuvisor» äro helt nyligen offentliggjorda af den flitige samlaren
hr P. Hanselli i Ur en samlares papper, 1, 2. Ups. 1868, 69.» Jmfr. Framtiden b. 6
årg. 1869.
3) Efter hans inträdestal i svenska akademien lär Leopold gifvit honom
tillnamnet: »ordförande i svenska prosan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
