Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetet ombord, träffades botten vesterut från Spetsbergen (ungef.
vid 78 nordl. lat., 2° vestl. long. fr. Gr.) på 2,650 famnars djup,
det djupaste ställe som ännu blifvit undersökt, med ett lika rikt djurlif.
När denna expedition vände åter, hade imellertid frågan om
djupvattensfaunan inträdt i ett nytt stadium. Då hade Sars vid
naturforskaremötet i Christiania visat och beskrifvit de rika och
märkvärdiga fynd, dem hans son hemfört från djupen vid Lofoden.
Största uppmärksamheten väckte hans Rhizocrinus, denna
dverg-artade qvarlefva af sjöliljornas familj, echinodermer, som redan
vid jura-periodens slut hunnit öfver höjdpunkten af sin utveckling
och blott i några få arter från Vestindien och Indiska oceanen
voro kända såsom ännu lefvande.
Samma år hade Pourtales såsom assistent vid de amerikanska
Förenta staternas Coast-Survey lemnat sin redogörelse for
resultaten af de draggningar han anstält 1867 och 1868 i haf sd japen
vid Florida och Cuba. Bland dessa igenkände Agassiz den af
Sars beskrifna Rhizocrinus, och talade äfven om koraller, som
vore gemensamma för djupen vid Florida och vid Norge. Kunde
dock Golfströmmen vara tillräcklig förklaringsgrund för sådana
förhållanden? Djurgeografien hade redan år 1865 fått ett liknande
men ännu mera märkvärdigt faktum att förklara, då prof.
Lilje-borg med full säkerhet identifierade den af adjunkten Th. Fries
vid Finmarken funna Lysianassa magellanica, hvilken af H.
Milne-Edwards först beskrefs såsom tagen af D’Orbigny i
Magelhaens-sund. Snarare syntes det väl, som finge vetenskapen faktiska bevis
för det af Lovén framstälda antagandet af ett faunistiskt samband
mellan de båda polerna.
Under hösten samma år utgick den första af de engelska
expeditioner, som väckte den största uppmärksamhet i denna fråga
Engelska amiralitetet lemnade ångaren Lightning och dess
utrustning för ändamålet. Carpenter och Wyville Thompson, två i
vetenskapen välkända namn, stodo i spetsen för undersökningarna
Expeditionen vände sig till trakterna mellan Fär-öarna och
Skottland, der den träffade ända till 650 famnars djup. Den blef vigtig,
isynnerhet derigenom att den så noggrannt som möjligt sökte följa
draggningarna med termometer-observationer på djupet. Så kunde
den dernere konstatera en olikhet i temperaturen, hvilken åtföljdes
af en motsvarande faunistisk åtskilnad: t. ex. der temperaturen
på 500 famnars djup var + 0°55 Cels., funno de en arktisk och
boreal fauna på stenig och sandig botten, då åter vid en
temperatur af + 9°44 Cels. motsvarande djup på ett annat ställe botten
bestod af denna lösa, feta lera (ooze), i hvilken de funno en rik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
