Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de europeiska stormakterna. Äfven efter att andelen i det
Jiilich’-ska arfvet samt det under hundra års tid af en sidogren regerade
polska länet Ostpreussen i början af sextonhundratalet dermed
förenats, hade den brandenburgske kurfursten en svag och vansklig
ställning: hans besittningar voro vidt skilda och svåra att försvara.
Under sådana omständigheter var ytterligare landförvärf ett behof,
utvidgningsbegäret låg att så säga i sakernas befallande natur, och
det blef äfven, jemte en ojemförlig hänsynslöshet i valet af medel,
den preussiska politikens ständiga kännemärke: det fins ej i Europa
någon annan makt, så öfvervägande grundad på rof, och i den
meningen kunna vi gerna godkänna Fredrik Vilhelm FV:s ord, att
Preussen har eine Geschichte olme Beispiel. Sjelfuppehållelsens
tvång kan ej mera åberopas, Preussen är länge sedan en stormakt,
men lika fullt se vi eröfringstraditionerna ej blott fortfarande verka,
utan ock framträda med en oaflåtligt växande styrka. 1 närvarande
stund torde derför en återblick på den röda tråden i den preussiska
politiken ej sakna allt intresse.
Sedan mer än hundra år tillbaka är Tysklands historia i
huf-vudsaklig mån historien om Preussens och Österrikes täfian. Efter
att Fredrik II:s trenne närmaste företrädare lagt första grundvalen
till Preussens framtida stormaktsställning, kom med den
förstnäm-des tronbestigning de båda tyska hufvudmakternas oundvikliga
rivalitet till blodigt utbrott. Först då voro förberedelserna mogna:
genom fredssluten i Osnabriick och Miinster, Oliva, S:t Germain en
Laye, Utrecht och Stockholm hade preussiska dynastien gjort
betydliga landvinningar, ytterligare ökade med delar af det oraniska
arfvet, och äfven under Fredriks (1688—1713) och Fredrik Vilhelm
l:s (1713—1740) fredligare tider hade »der alte Dessauer», furst
Leopold af Anhalt, betydligt uppdrifvit Preussens militära krafter,
som redan under »den store kurfursten» (1640—1688) representerats
af en stående här om 28,000 man, hvilken vid Rathenow och
Fehr-bellin började sin skörd af krigiska lagrar. Ej så litet betydde
det också för en uppåtsträfvande makt, att Fredrik Vilhelm hade
dristat med vapen i hand uppträda till Hollands försvar mot Ludvig
XIV:s österländsk-barbariska hämd- och inkräktningslusta, och att
han öppnat sitt land för de franske protestanter, som flydde undan
hans allra kristligaste majestäts galgar och bål. En sådan
statskonst skulle ju folken följa med deltagande blickar, och häijemte
inströmmade med de reformerte flyktingarne i landet en idoghet,
som det i hög grad har att tacka för sina näringskällors
utveckling. Invandringen af franske protestanter var ganska talrik och
fortgick länge: efter dem, som på Fredrik Vilhelms tid räddade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
