Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digt och förderfligt foretag till understödjande af en alldeles
omotiverad revolution»; han som kommit till Frankfurt med de varmaste
sympatier för Österrike, han tecknade nu, i ett bref af 12 Maj 1850
till preussiske utrikesministern friherre von Schleinitz, grunddragen
af denna politik ferro et igni — det är hans egna ord — som han
sedermera sjelf i verket satt åren 1864 och 1866. I början af 1862
anmodades han att inträda i preussiska regeringen, men afslog
anbudet och gick som ambassadör till Paris; men om hösten s. å.
fann han ögonblicket vara inne och blef 24 September 1862
utrikes- och förste minister.
Den konstitutionela kampen mellan deputerade kammaren och
regeringen, med anledning af den nya, olagliga härordningen, hade
nu rasat tvenne år. Hur förde Bismarck dess fortsättning? Derpå
svarar den förut anförde Schmidt, en af den borussiska politikens
högt betrodde häfdatecknare: »en enda af de talrika laglösa
åtgärderna från denna tid skulle räckt till, för att hos ett folk af
mindre köld än vårt framkalla en revolution.» Men hr von
Bismarck kände sitt folk: han yppade utsigter till erÖfring och
Preussens demokrater skyndade att med höga rop äska en ny invasion
i Danmark; hvart kommo de sedan, under segerjublet efter ett
krig, som de sjelfve gjort sitt bästa att tända, med sin opposition
mot en arméordning, som från slagfältet hemtat praktiska bevis
på sin förträfflighet? Dem återstod intet annat, än att tiga! Som
sagdt: han har bättre än någon känt de sina. När herrarne i
deputerade kammaren under den konstitutionela striden i början
af 1860-talet hoverade sig, såsom vore de värdige efterföljare af
den engelska underhus-oppositionen under Stuartarne, hånade dem
Bismarck och lät dem veta, att der ej fans spår till likhet: har
han ej fått rätt mot dessa frihetens fraseologer, som gifva sin
uppgift, att utveckla och befästa sitt eget folks sparsamma frihet,
en god dag, när helst ett tillfälle vinkar, att få annektera och
förtrycka en granne? Hr von Bismarck yttrade en gång till Vil—
bort: »en preussare, som läte krossa sin arm på en barrikad, skulle
återvända helt förlägen till sin bostad, der hustrun skulle bemöta
honom som en galning; men i armén är han en ypperlig soldat
och slåss som ett lejon for sitt lands ära.» Nu är det just det
tröstlösaste af allt, vid betraktelsen af de tyska förhållandena, att
»landets ära» äfven i det s. k. demokratpartiets ögon är yttre
förstoring, annexions- och eröfringspolitik, denationalisering af andra
folk, hvilket kallas att bibringa dem »tysk kultur». Kan man ej
se detta af händelserna, som tystat oppositionen i Preussen, så
erinre man sig de många radikalerne som blifvit hr von Bismarcks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
