Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behöllo slagfältet, förklarade Napoleon med stolt sjelftillit, att icke
en enda by skulle ryckas frän det franska kejsareriket eller
dermed införlifvade provinser. Två månader senare var den väldiges
politiska byggnad slagen i spillror genom »folkslagtningen» vid
Leipzig d. 16—18 Oktober; nyårsnatten 1814 verkstälde Blucher
sin öfvergäng öfver Rhein, hvarpå följde Napoleons sista förtviflade
kamp mot den i Frankrike framryckande fienden samt, efter hårda
vapenskiften, de förbundna monarkernas intåg i Paris d. 31 Mars
1814. Den 7 April undertecknade Napoleon i Fontainebleau sin
tronafsägelse.
Tyskland var befriadt, men nu blef frågan, på hvad sätt
nationen skulle bringas till fullt åtnjutande af segrens och
frigörelsens frukter. Huru skulle man hos dessa länge qvästa och
misshandlade tyska folk, ovana vid sjelfstyrelse och fritt politiskt
tänkande, lyckas återupprätta förtroendet till den egna kraften, stärka
den nationela enhetskänslan och bana väg för den af ålder åtrådda
statliga sammanslutningen? Äfven på denna Tysklands politiska
lifsfråga har vår filosof ett svar i beredskap. Väl blef det ej
Fichte förunnadt att upplefva det nya tidskifte, som inträdde för
Tyskland efter Napoleons fall — han dog d. 27 Januari 1814 —
men redan några år före sin död hade han uttalat sin yttersta
vilja i det märkliga filosofiskt-politiska testamente, han efkerlemnade
åt sitt folk: dessa JReden an die deutsche Nation, som i visst
af-seende intaga främsta platsen bland hans arbeten. — En bekant
historisk skriftställare yttrar om dessa tal, hållna i Berlin under
vintren 1807—1808: »De äro det ädlaste af Fichtes verk, ty här
var det honom beskärdt att omedelbart inverka på åhörarnes vilja.
Vi, som tillhöra en Benare tid, ha ej, såsom de andaktsfulle
ähö-rarne i Berlin, fått lyssna till den gripande klangen i denna
stämma, men ännu inför de döda bokstäfvema skälfver vårt hjertas
innersta sträng, då han, vårt folks hugstore tuktomästare,
förkunnar oss »glädje i den djupa sorgen» och framkastar det stolta
yttrandet: »att ha karakter och att vara tysk, är utan tvifvel
lik-betydande.» Och hvilket genljud väckte dessa tal ute i verlden?
Med en axelryckning lät fransosen den dåraktige »ideologen» hållas;
Moniteuren berättade om några föredrag rörande uppfostran, som
i Berlin tillvunnit sig bifall. Främlingarne förstodo ej, hvilken
djup källåder har upplåtit sig till en föryngringskälla för tyska
folket, och ingen förrädare stod tillreds att för dem uttyda
föredragens politiska mening. Den tyske filosofens tal blefvo en af
de gnistor, ur hvilka befrielsekrigens glöd tände sig* *).
*) Jmfr. Hittorucke und politische Avfsatse vornehmlich zur nettesten deuttchcn Ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
