Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fylla Mosis lag. Kunde detta af svaga menniskor ej ske
fullkomligt — ty »ingen är god utan Gud allena» — så kunde det likväl
ske på ett jemforelsevis fullkomligt sätt. Hade Jesus härvid syftat
på arfsynden, så hade han utan tvifvel sagt: ingen är god efter
Adams fall. Jesus säger: »Jag är ej kommen att kalla rättfärdiga,
utan syndare till bättring». Det går ej an att förklara motsatsen
endast genom skilnaden mellan de som räkna sig för rättfärdiga
oeh de som i ödmjukhet och tro erkänna sig såsom syndare; ty
utan tvifvel kom Kristus att kalla äfven de sistnämda till bättring.
På ett annat ställe heter det: »Gud låter sin sol uppgå öfver onda
och goda, och låter regna öfver rättfärdiga och orättfärdiga», och
på ett tredje: »En god menniska bär godt fram ur hjertats goda
fatabur», Matth. 12: 35. Det förutsätter ju, att rättfärdiga (öfxaåoi)
d. ä. bättre sinnade menniskor ännu verkligen funnos t o. m. bland
de förderfvade judarne. Låt vara, att denna rättfärdighet ej var
en pånyttfödd kristens, att den var blott relativ: men detta är
dock att antaga något godt hos menniskan, hvarimot dogmen
påstår, att menniskan är genom arfsynden rent förderfvad, kan och
vill ej annat än ondt.
I Luc. 1: 75 säges det om Zakarias och Elisabet, att de voro
båda rättfärdiga för Gud, vandrande i all Herrans bud och stadgar
ostraffligen.» Man må ej invända, att detta var en rättfärdighet
endast efter lagen, eller genom iakttagande af den mosaiska lagens
föreskrifter. Ty då den betecknas såsom »en rättfärdighet för
Gud», så utmärker den en samvetsgranhet i uppfyllande af de
religionspligter lagen då fordrade, hvilken ingalunda kunde vara Gud
likgiltig, och som hänvisade på en inre hjertats fromhet. Så heter
det äfven om Simeon Luc. 2: 25, att han var »rättfärdig och
gud-fruktig», hvilket bevisar det inre sambandet mellan båda.
Ändt-ligen fann apostelen Petrus (Apostl. Gern. 10: 34) äfven ibland
hedningarne »en rättfärdig och gudfruktig man, Cornelius, och
yttrade: »Nu förnimmer jag, att hos Gud är intet anseende till
personen, utan i all land och bland all folk är den som fruktar
Gud och gör rätt honom täck». Rätteligen anmärker Meijer (i sin
kommentar till detta ställe), att* om den här antydda egenskapen
ej vittnar om en förmåga, att utan Kristus blifva salig, så
ådagalägger den dock ett gudfruktigt sinne och en verksam sedlighet,
hvarigenom Cornelius visade sig skicklig att upptagas såsom
medlem af Kristi rike. Anmärkningsvärdt är, att Petrus gjorde denna
erfarenhet ibland hedningame: men dogmen lärer, att menniskoma
utan undantag äro en massa iniquitatis, som af sig sjelf icke det
ringaste förmår att känna, älska och frukta Gud. Af dessa fä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
