Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som fick vara i fred för dessa reaktionära mått och steg, nämligen
Kiels universitet Sjelfve F. C. Dahlmann erkänner 1820 i ett
akademiskt tal, att han och hans kolleger genom Fredrik VI:s
skydd befunne sig i en »afundsvärd» ställning, och han ’begagnade
tillfället att anmärka, hurusom hvarken vrede eller förakt, utan
blott »hopens löje» vore lagom svar, si quis apud nos de
conju-rationibus dotnesticis fabellam susurret. Misstänkt och bevakad
å andra ställen, fick germanismen en tillflykt i Kiel; lönen för
denna gästfrihet blef de landsförrädiska läror och agitationer, som
1848 slogo ut i det, enligt hr von Bismarcks åsigt, »fullkomligt
omotiverade» schleswigholsteinska upprorets lågor. Vid denna tid
var schleswigholsteinismen redan vorden en hufvudpunkt i den
germanistiska dogmatiken, Slesvigs eröfring det främsta »praktiska
postulatet» i de tyske patrioternes program. Den national-liberala
rörelsen i Tyskland kom nämligen hastigt in på den
olycksbrin-gande afväg, der den ännu befinner sig: i stället för att ihärdigt
arbeta på enhetens förverkligande hemma och oaflåtligt kämpa
mot ett despotiskt kungadöme af Guds nåde och en feodalism i
medeltidsstil, hängåfvo sig patrioterne åt eröfringsplaner och
uppblåste nationalfåfängan ända till sjelfförgudning. Under perioden
1815—1848 hade sålunda schleswigholsteinismen blifvit populär,
blifvit en »folk-sak» i Tyskland.
Derimot hade den, såsom vi äfven i det föregående sett, ej
före 1848 fått något officielt stöd i Tyskland, vare sig hos
förbundsdagen, som ännu 1846 afvisade ridderskapets
schleswigholsteinska anspråk, eller hos de särskilda makterna, bland hvilka
Preussen vid ett föregående tillfälle uttryckligen förklarat, att Tyskland
ej egde någon befogenhet att inblanda sig i Slesvigs
angelägenheter. Först när det stora omstörtningsåret kom, fick
schleswigholsteinismen en framstående plats såväl i den nya revolutionära
forbundsmaktens, som i det likaledes af folkrörelsens vågor skakade
Preussens politik, men blott för en kort tid. Preussen drog sig
snart, halft skamfullt, tillbaka; och den definitiva uppgörelse med
Danmark, som den återstälda tyska förbundsdagen 1852 godkände,
grundade sig på föregående underhandlingar, hvarunder fcrbundets
fullmäktige, Preussen och Österrike, bestämdt underkänt de
schleswigholsteinska anspråken, och den antogs af förbundsdagen i ordalag,
som tydligt medgifva, att danska regeringens politiska program,
endast för så vidt det angick Holstein-Lauenfmrg, hörde under
förbundets kompetens. Vid denna andra periods slut befann sig
sålunda schleswigholsteinismen åter tillbakakastad ur sin officiel a
ställning, den var åter blott en »folk-sak», för hvilken
germanisterne på nytt fingo börja sin agitation. Men under den tredje
period, som nu ingår, ryckte de inom kort såväl förbundsdagen
kollektivt, som de särskilda makterna, mer och mer med sig in på
den 1852 så högtidligt afsvurna banan. Vi ha kastat en blick på
händelsernas förlopp intill slutet af år 1863. Då börjar den fjerde
perioden: Bismarck tog nu schleswigholsteinismen i sin hand, såsom
ett tjenligt medel för sin storpreussiska politik. Hur fjerran han
nu befann sig från den ståndpunkt, han intog år 1849, är förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
