Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
angående hvad som kunnat hänföras till allmän politik, icke blott i
stilens förtjenst, utan äfven genom åtskilliga uppenbarelser af
känsla för rättvisa och mensklighet, som på flera ställen framträda.
Men det förekommer oss derjemte — måtte det icke illa
upptagas — som om början och slutet af skriften icke skulle stå
i öfverensstämmelse med hvarandra, och att det som i
riksdags-stil i afseende på utskottsbetänkanden plägar kallas »klämmen»,
det vill säga det hufvudsakliga omdömet, är i det allra närmaste
motsatsen imot hvad som borde följa af premisserna. Vi skola
försöka att visa detta närmare genom några anmärkningar vid
skriftens innehåll.
På första sidan säger författaren i afseende på den föregående
striden imellan Tyskland och Danmark: »Jag är tillräckligt varm
skandinav, social, politisk, litterär — ej dynastisk, för att hårdt
döma det förenade Tysklands anfall mot Danmark, och med
verklig afsky »(hör, hör!)» Preussens hånliga löftesbrott mot en liten stat,
genom att ej verkställa Pragerfreden.»
S. 10 yttrar hr H. på tal om Preussens eröfring af Hannover,
Hessen och Nassau »med segrarens rätt»: »Jag försvarar icke; jag
blott förklarar. Hvem kan försvara våldet?»
S. 26 heter det med afseende på den nuvarande stämningen
i Frankrike: »Man hotar att ej vilja underhandla, förr än man
drifvit fienden ur landet. Hvem ärar icke hjeltemodet, olyckan?
Hvem vill håna denna? Hvem skänker ej villigt sin beundran åt
förtviflade beslut? Då franska regeringen upprepade gånger
förklarar sig hellre vilja dö än underhandla på andra vilkor än dem
hon sjelf erbjuder, samt åt en fiende, som står i hjertat af landet,
och mot hvilken hon ej har annat motstånd att sätta, än elden
från Paris’ murar, säger, att man ej vill lemna en tum af sin
iord eller en sten af sina fästningar» (detta sades dock innan Metz
hade fallit) »så beundrar jag orden, men söker förgäfves deras
öfverensstämmelse med ställningen».
S. 45: »Jag medgifver fullkomligt, att tyskarne gjort sig
förtjenta af stränga förebråelser för det krigföringssätt, hvartill
de låtit sitt nationalhat, understödt af sitt öfvermod, förleda sig.
Att grymheter, vid hvilka menskligheten häpnar, begås i krig, är
ganska vanligt, men de kunna aldrig försvaras, och förtjena att
afskys. Mest af allt är dock upprörande uttalandet af den
grundsats, att man måste ega uniform, för att hafva rätt att försvara sitt
land och anses för ärlig krigare. Denna rätt är dock ovilkorlig i
hvad drägt som helst. Äro landets lagar så ofullständiga, att de
försummat att låta en landstorm i sin krigsorganisation ingå, så
berättigar sådant ej en fiende, att, der han behagar, afklippa
för-svarsrätten. Sådant måste af den enklaste rättskänsla fördömas
och har icke gjort minst att hos oss beröfva tyskarne välvilja.»
Hvar och en måste lemna sitt bitall åt de vackra och menskhga
känslor, hvaraf vi här citerat några uttryck. Men huru står det
härmed tillsamman, att författaren t. ex. sid. 42 yttrar sitt
miss-billigande af »den uppenbara ovilja, som våra tänkesätts offentliga
organer under hela kriget visat de tyska vapnen och deras seger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
