Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den förut från Frankrike framstälda underhandlingen om afväpning —
hvilket senare dock var just det som Bismarck och konungen icke ville.
Att all ytterligare underhandling efter de anspråk, som framstäldes
vid mötet i Ems hade, såsom hr H. lika med de tyska
hoftidnin-garaa antager, varit stridande imot konungens värdighet blir här, i
betraktande af de vigtiga intressen som å andra sidan talade
för att söka i det allra längsta bevara freden, blott en futtig
förevändning, hvilken icke har annat stöd än i ett högmod, som
menskligheten måste fördöma. Dessutom hafva omständigheterna
vid krigets början ådagalagt, och allmänna meningen torde icke
vara delad derom, att konungen af Preussen och hans rådgifvare
minst lika ifrigt som kejsar Napoleon eftertraktade kriget just då. Ett
ojäfvigt bevis härpå är att inom fem dagar efter krigsförklaringen voro
nära 500,000 man ifrån alla delar af Tyskland transporterade till
gränsen. Med en förträfflig organisation kan detta låta sig göra
hvad manskap och vapen angår; men det hade icke varit möjligt
att i sådan hast förse med lifsmedel en så stor armé, såvida icke
kriget varit af de preussiska högsta myndigheterna tillämnadt och
forberedt just för den tidpunkten.
Det torde således ursäktas, om vi anse det ligga en brist i
författarens uppfattning af situationen i dess helhet, då han, med
förbiseende af det nyss anförda, uteslutande hållit sig vid det så
att säga formela eller tillfälliga i sjelfva krigsförklaringens
tillkomst. Det leder imellertid icke till något slutomdöme att nu
längre tvista härom; men äfven om man i den formela punkten
skulle vilja göra något medgifvande, är det skäl att fråga hr H.
huru de menskliga känslor, hvilkas uttryck vi här förut citerat,
låta förena sig med det lifliga försvar han sedermera öfverallt i
sin skrift egnar åt de tyska härarnas oafbrutna framfart. I
hela verlden kan ej mer än en mening finnas derom, att sedan
Strasbourg och Metz fallit — sedan hela styrkan af Frankrikes
reguliera armé, med obetydliga undantag, gifvit sig och blifvit i
fångenskap transporterad till Tyskland; sedan en i krigshistorien
både till hastighet och omfattning förut nästan osedd framgång
blifvit vunnen, sedan en god del af Frankrikes område blifvit under
samma tid ödelagdt och vanmäktigt till motstånd samt befolkningen
utarmad, så befann den tyska makten sig i den ställning, att
ofelbart kunna föreslå och erhålla en fred på så fördelaktiga vilkor,
att några vådor från Frankrikes sida icae på långliga tider vore
att befara. Besittningen af fästningarna i första hand och deras
raserande sedermera vore i alla händelser en garanti att
vilko-ren måste för Tyskland komma att innebära all den fördel som
för en framtida tryggad maktställning erfordrades. Huru står det
då i öfverensstämmelse med de känslor af humanitet som förut
blifvit uttryckta, att hr H. i hufvudsaken icke haft ett ord att
yttra i denna riktning? Det är en lika gammal som godkänd
maxim, att man icke bör bringa en fiende till förtviflan, emedan
följderna deraf icke alltid kunna förutses, och det kan sättas i fråga,
huruvida icke historien en gång kommer att såsom motiv
till-skrifva det en förening af högfärd och kortsynthet hos de tyska makt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
