Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det ar med ett tungt hjerta jag i dag enligt myndigheternas
befallning framträder på denna prediksstol for att frambära lof och
tacksägelse till Herran» för det han tillätit att Metz blef intaget. Huru
skall jag förena detta med v&r kristna tros bud» ock p& hvad sätt
skall jag uttrycka mina önskningar? Såsom lärare af Guds ord och
en trogen Herrans tjenare måste jag gå tillbaka till krigets
begynnelse och göra det klart för oss, hvem det är som har begynt kriget
och hvilken har fortsatt detsamma; ty det tillkommer oss icke att
skyla sanningen, när vi i böner framträda för Guds allseende öga.
Vår Herre Jesus Kristus lemnade på korset sitt lif för oss och bad
Gud om tillgift för sina fiender, »ty de visste icke hvad de gjorde».
En sådan kärlek har han gifvit oss till efterdöme, och lärt oss, att vi
skola följa honom i handling; men det tyska folket, som vill fred och
afskyr krig, låter tyvärr förgäfves höra sin röst. De makthafvande,
med Bismarck i spetsen, hafva framkallat kriget medelst djefvulska
beräkningar: de hafva gång efter annan haft tillfälle att 9luta fred på
goda vilkor, men i stället för att göra detta söka de att alldeles
ödelägga det franska folket, och följden blir en demoralisering af alla
förhållanden i Tyskland. Bismarck och hans följeslagare likna
fari-seerne; de hafva alltid religionen på tungan, men deras hjertan äro
förhärdade, och de akta icke på Tysklands och Frankrikes tårar och
jämmer. Vi hafva mistat söner, bröder och männer, som dels hvila
i Frankrikes jord, dels ligga som krymplingar på franska och tyska
lasarett; men vår sorg betecknas af regeringen såsom upprorisk och
man söker inbilla oss, att seger och eröfringar äro mer värda.
Tysklands män tvingas på kung Wilhelms befallning att uppbränna
städer, döda oskyldiga qvinnor, barn och gubbar, samt att plundra
öfver-allt; och på detta ogudaktiga sätt skola de vända tillbaka som
förvildade menniskor, om icke Guds dom dessförinnan träffar dem och
de makthafvande. Kan en konung under ett sådant elände drista sig
till att tala om Guds bistånd? Jag kan icke frigöra mig för den
tanken, att Guds straff ieke uteblifver för slika grymheter, och jag
ser i andanom huru framtiden ålägger oss samma öde, som vi hafva
beredt Frankrike, ty Gud säger: »med samma mått som I mäten, skall
Eder igen mätet varda.» Om kapitulationen af Metz hade medfört
freden, skulle jag med glädje hafva framburit min innerliga tacksägelse
till den Allsmäktige; men som sakerna nu stå, kunna vi blott i
ödmjukhet anropa Gud, att han vill böja konungens hjerta och omvända
honom till fred. Påfven lät i sitt öfvermod förklara att han var
ofelbar; men Gud straffade honom derför och gjorde hans makt till intet.
Det är också en ringa sak för Gud, att nedstörta kungar och kejsare
från deras troner, och furstarne skulle göra väl i att taga ett
varnande exempel af påfven och Napoleon. Låtom oss bedja till Gud,
att han vill upplysa och bevara oss från synd och allt ondt, och icke
tillräkna oss hvad de våra hafva förbrutit, men föra dem på bättre
vägar.»
Detta stycke har synts oss fortjent att upptagas ordagrant,
emedan dess framställande i en predikan inför en församling
af folket till en viss grad utvisar att det är »en rost ur tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
