Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru, frågar man dernäst, var det möjligt för de första kristna
under »förföljelsens tider» att företaga dessa enorma arbeten? Svaret
är, att den större delen utfördes i det århundrade, som ligger
mellan kristendomens antagande som statsreligion och året 454 —
det sista år, om hvilket vi bestämdt veta, att ännu i detsamma
begrafning egde rum i katakomberna (jfr. de Rossis inskrifter n:o
1159). Men äfven om vi räkna denna tid ifrån, återstår ett stort
arbete, som i ej ringa mån visar, hvad många andra fakta
godt-göra, att kristendomens historia under de romerska kejsarne ej
var en dylik sammanhängande förföljelse, som den traditionela
kyrkohistorien älskar att påstå, utan att tvärtom enstaka
förföljelser af grym och häftig art ej voro i stånd att utplåna
resultaten af långa fredliga perioder, under hvilka denna religion vann
många anhängare inom de högsta och rikaste familjerna, ja inom
sjelfva kejsarens hus. Tertullianus omtalar huru »palatset, senaten,
forum är uppfyldt af dem». (Tert. Apolog c. 38). Dessutom sträckte
sig icke förföljelserna så långt, att man bröt grafvens frid; tvärtom
häfdade Roms lagar med stor skärpa graffriden; och att
katakomberna under förföljelserna stundom tjente de kristne som
tillflyktsort visar likaväl, att de respekterades af hedningarne, som att de
voro undangömda.
Sedan katakombernas begagnande upphörde, fortforo de att
vara heliga ställen, helgade genom martyrernas ben under flera
århundraden. Ja, redan vid det fjerde århundradets slut, under
det katakomberna ännu utvidgades, skildrar kyrkofadren Hieronymus
oss det intryck, han mottog af dessa helgade ställen: »när jag som
gosse med mina kamrater om söndagarne steg ned till apostlarnes(?)
och martyrernas grafvar, och vandrade kring i dessa jordgrafvar
och kryptor, der liken voro inlagda i väggame, förekom det mig
alltid, som stege jag sjelf ned i underjorden. Och när jag då
ofta trefvade mig fram i den djupa natten dernere, der ljuset endast
här och der kastar en stråle in genom några få hål, då erinrade
jag mig Virgilii ord:
»Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent.»
(Hieron. comm. ad Ezech. 40, 5 ff.). Men alltmera blefvo de
endast kultusställen, och påfven Symmachus (498—514) säges
uttryckligen hafva »restaurerat» katakomberna, i hvilka och vid hvilkas
oratorier man på helgondagarne ihågkom martyrerna. Redan
under sjunde århundradet började man bortföra helgonens ben till
kyrkorna i staden, i syfte att derigenom »consacrera» dessa; ja
påfven Bonifacius IV (608—615) som invigde Agrippas Pantheon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
