Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man ju icke kan vara böjd för den slutsatsen, att »en
dialekt-skilnad mellan Isländskan och Norskan å ena sidan, samt Svenskan
(kanske äfven Danskan) å den andra, förevarit, så långt tillbaka
som våra språklemningar uppgå» (I, 19). Sitt definitiva utlåtande
i denna kinkiga fråga, som än i dag är ett trätofrö mellan ett
par af Danmarks mest framstående språkmän, afgifver dock hr
R-icke, utan gör detsamma beroende af en ännu icke af slutad
detalj-forsknings resultat. Äfven imellan isländskan och fornnorskan finner
och påvisar hr R. skiljaktigheter, som upphäfva identiteten af dessa
hvarandra så nära stående munarter och gifva honom anledning
att i sitt verk skilja dem imellan, ingalunda, likväl, »i ändamål
att undandölja likheten, utan blott för att hänvisa på olikheten,
der en sådan är för handen» (I, 21).
Efter det dessa anmärkningar blifvit förutskickade, öfvergår
hr R. till en framställning af böjningsmönstren, börjande med
mösogötiskan, hvarpå följa: ett böjningsändelse-schema för de
forn-högtyska starka verben, efter Grimm, ett dylikt schema för en,
likaledes af Grimm teoretiskt uppstäld, äldre böjning af isländska starka
verb, derefter paradigmer för svaga och starka isländska verb, enligt
Rasks indelning i 3 och 6 klasser, vidare böjningsmönster för
forn-svenska verb efter samma fördelning, och slutligen ett schema för
verbalböjningen i nysvenskan, enligt den af hr R. föreslagna
förenklade indelningsgrunden, sönderfallande i 4 konjugationer, hvaraf
3 8vaga: I (kalla); II, a. (bränna); II, b. (losa); III (fly), och en
stark: IV, a. (gripa) och IV b. (brinna). Hufvuddragen af den
gamla böjningen återfinnas äfven i den nya; i några delar, säger
hr R., mer oskadda än i något annat German-språk, i andra icke
så. Ändelserna ha förlorat i mångfald och individuel bestämdhet,
återgångsljudet har svårt att hålla sig qvar, der det icke redan
bortfallit, vexelljuden ha i några fall minskats, i andra förändrats,
och som en nyhet af yngsta dato uppträder »den sjelfständiga
beteckningen af supinet» (I, 40).
Från och med sidan 42 öfvergår hr R. till detaljbehandling
af de särskilda konjugationema, börjande med den första svaga,
hvars utmärkande drag är afledningsvokalen a, hvilken »sedan
hedenhös qvarstått i Svenskan, liksom i Isländskan och Färöiskan,
men i Danskan, äfvensom det norska skrift- och bildade talspråket,
länge sedan blifvit utbytt mot det tyska *) e». Hr R. anser, att
ursprungligen alla Skandinav-språken egt detta at som i fornnorskan 1
1) Denna hr R:s åsigt, som äfven uttalas I, 388, godkännes, åtminstone
beträffande infinitiven, icke af Lyngby, hvara inkast, sanningen att säga, dock ar temligen
skrufvadt. Se Antiquarisk Tidskrift, 1858—1860, $. 270.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
