Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R. dock att något bör göras, »för att afhjelpa en oreda, som, åt
sig sjelf lemnad, skall tilltaga, och redan gifvit språket ett lynne
af löshet och nyckfullhet, i många hänseenden oförmånligt,
synnerligast för utländingen, som vill lära sig vårt modersmål, men
knappast någonsin skall bli hemmastadd med en för särskilda
ordställningar lämpad godtycklig användning, som allt mer
kommer att bero af dagens skiftande tycken». (I, 62) Då nu
hvar-ken den tvångsåtgärden, att antingen återföra alla dessa verb till
l:a konj. eller ock öfverföra dem till den 2:a, lärer vinna allmänt
bifall, ej heller den utvägen, att göra dem till anomalier (med
imperf., part. preter. och supinum efter 2:a och öfriga tempora
efter l:a konj.) kan påräkna godkännande, framställer hr R. det
ganska antagliga förslaget, att till l:a konj. återlemna de former,
som ännu ha full verbal kraft, men åt 2:a konj. uppgifva de part
pret., som antagit natur af adjektiv eller adverb, en anordning,
som bör möta så mycket mindre motstånd, som en i språket
inneboende dunkel drift redan, utan teoriens fingervisning, verkat i denna
riktning till bildning af sådana former som: förtjent, välment,
sjelf-mant m. fl. Beträffande verb med kännebokstafven k eller p,
anser hr R., att ingen rubbning i deras regelbundna böjning efter
l:a konj. bör ifrågakomma, med undantag möjligtvis för koka,
»som kunde uppföras på listan af stående anomalier, med imp.,
part. och supin. efter 2:a konjugationen» (I, 63); ett tvång, likväl,
som detta verb, i neutral användning, svårligen underkastar sig i
imperf. och än mindre i supinum.
Andra konjugationen sönderfaller hos hr R. i två klasser, af
hvilka den ena omfattar verb med tempus-tecknet d, den andra
med tempus-tecknet t. Vid en flyktig blick på det nya språket,
kunde det synas, som låge den väsentliga skilnaden mellan l:a
och 2:a konjug. deri, att den förra eger afledningsvokal, den senare
icke; men går man tillbaka till fornspråket, påträffar man äfven
i 2:a konjug. en dylik vokal, i, hvilken ännu återfinnes hos ett
mindre antal verb, ehuru nu konsonantisk, förvandlad till j.
Beträffande detta aflednings-,;, som af Rask i ett fall behandlas såsom
»inskjutet», i andra icke klart karakteriseras, delar hr R. Grimms
åsigt, enligt hvilken detta i skall vara ursprungligt, men i vissa
tempora utgånget, ett antagande, som finner stöd, icke blott i
fornskandiska och forntyska språk, utan äfven, och i synnerhet, i
mösogötiskan, der denna afledning genomgår icke blott de med
tälja (telia) likstälda verben, utan ock de med bränna (brenna)
jemförliga (I, 67). Med rätta finner hr R. för detta antagande
ytterligare stöd i tillvaron af det för vår 2:a konjugation karak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
