Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gående dubbel böjning» (I, 75). Men då detta ingalunda skett,
anser hr R., och med allt skal, att man, åtminstone i fråga om
lyfta, mista och fästa, der hvardagstal och folkspråk gifva stöd åt
det riktiga, bör göra slut på ett oefterrättlighetstillstånd utan like,
och låta dessa verb bibehålla sin böjning efter 2:a konjugationen.
Till denna böjningsform höra äfven, efter hr Rís anordning, de
med j afledda vokalförvandlande verben, på hvilkas område den
nya anden farit fram lika upprifvande och söndrande som på många
andra. Hvad först återgångs-ljudet vidkommer, så qvarstå
välall-männeligen i bildad skrift de gamla imperfektformema valde, dolde,
dvaldes, sålde, sporde, vande, stadde m. fl.; men vid sidan af dem
kan man få både höra och se: väljde, döljde, spörjde, vänj de,
stadde, dväljdes o. s. v. Någon gång har man åt samma verb i
olika betydelser tilldelat olika böjningar, såsom t. ex. åt qvälja,
hvilket i väl bekanta fall har ena gången imperf. qvalde och den
andra qväljde (qvälde). Orubbad1) har ljudvexlingen, märkvärdigt
nog, bibehållit sig i de verb, som antingen utstött afledningen j,
såsom säga, lägga, sätta, eller aldrig haft någon, såsom göra,
böra, töras, tör (I, 86).
Enligt språkets gamla lagar var det i allmänhet icke tillåtligt,
att låta ett aflednings-y träda mellan stammen och tempus-tecknet
(I. 87). Okuunigt nit för språkriktighet har likväl, antagligen,
framtvingat detsamma i skrift. Icke sällan påträffar man hos
författare: skiljde, skiljdt, skiljt, hvilken teckning ännu icke eger stöd
i uttalet. Men »så länge man talar: skilde etc., bör man afveu
skrifva så: och det med samma skäl och på samma grund, som
valde, sålde, dolde o. s. v.« (ib.) Särskild uppmärksamhet förtjenar
i detta hänseende verbet rödja hvars gamla böjning rödde, rödd2)
efter medlet af förra århundrades synes ha fallit ur språkgehöret.
Då de nya formerna råkade sammanfalla med motsvarande af
verbet röja (Sahlstedt tecknar båda verben lika såväl i infln. som
öfriga tempora: röja, rögde, rögd), sökte man åstadkomma skilnad
dem imellan genom att, efter Hallenbergs föredöme, föra rödja
under l:a konjug. Herr Rydqvist (I, 88) finner detta betänkligt
och anser att man snarare, «till undvikande af missförstånd i skrift»,
kunde åt röja återgifva dess gamla g, följaktligen, med
bibehållande af imp. röjde (af rödja), teckna rögde (af röja). Oss synes, I
I) En tredje form »tädjade, städjat brakas af somliga i »kameral-sti!» (I, 85).
J) Nägoustädes ha vi sett den uppgift, att formen rödde icke skalle finnas till i
det nyare språket, utau vara en blott teoretisk bildning Ännu år 1749 skrifver
likväl Göransson i Svearike» Konungar» Historia, sid. 55 •upprödde■>, och 10 år senare
läser man hos Botin {Utk. till Svenska Folkets HittI, 220} wägorödning•.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
