Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personer af pres. ind. sing. lika; ändelse må förefranas eller icke»,
(I, 307). Ett i Vestgötalagen befintligt œtn iak (är jag, piuuæ
6., 14) leder hr R. in på frågan efter den ursprungliga
flexions-konsonanten för 1 sing., hvilken af både Grimm och Bopp antages
vara detta -m, som qvarstår icke blott i det gamla svenska
hjelp-verbet, utan äfven i det mösogötiska im, det angelsaxiska eom och
det isländska em. Då det dessutom är väl bekant, att ett dylikt
m återfinnes i de flesta språk af den indo-europeiska stammen,
anser äfven hr R. dess ursprunglighet för mycket sannolik (I, 311).
Beträffande den af Grimm för 1 sing. antagna flexions-vokalen i
(urspr. a), hvilken skulle utfallit ur de isländska fer, feU m. fl.,
finner hr R. denna hypotes, så vidt fråga är om a, i viss mån
kunna påräkna stöd af ett par äldre handskrifter (äldre
Vestgötalagen och Codex Bureanus), i hvilka a ofta förekommer i de starka
verbens pres. sing.; men anmärker tillika, att detta stöd mycket
försvagas af den omständigheten, att i dessa handskrifter a ofta
brukas utom verbal-området i st för <e eller e (I, 311), hvartill
kommer det egna förhållande, »att formen för den mera sällan
använda l:a pers. skulle spridt sig till 2:a och 3:e». Hvad den
senare betänkligheten vidkommer, tillåta vi oss blott den
invändningen, att, då hr R. talar om ett »mera sällan», han synes hafva
skrift-språket något för uteslutande i åtanka. I tal-språket
förekommer väl 1 pers. åtminstone lika ofta’ som någon af de andra,
och det är väl talet, som ligger till grund för skriften, icke tvärtom.
Derimot saknar i svenskan hypotesen om ett utfallet gammalt
af-lednings-i det stöd hon i isl. eger uti de starka verbens
öfvergångs-ljud !) i presens, och om äfven i 2:a konjugis svaga verb
öfvergångs-ljud är regel, så förekommer detta äfven i infin., och dess tillkomst
lemnar dessutom rum för olika förklaring, allt efter som man
uppfattar det i, hvilket ännu qvarstår, såsom tillhörande ändeisen
eller icke. (I, 311, f.).
Om l:a pers. plur. af pres. indik., hvars ändelse i isl. är
om-vexlande -utn och -om, anmärker hr R., att densamma i de äldsta
ornsvenska skrifterna utgick på -um, i de yngre oftare på -om * i
H ••
’) Äfven danskan saknar denna ljud-förändring. Ofvergångs-ljud, framkallad t af
ett böjnings-u, hvilket förekommer i isl. (t. ex.: kðllum, pl. pres. ind. af kalla) och, i
vexling med a, under formen o uppträder i forn-norskan {kollom, kalium), saknas såväl
i svenskan och danskan, som i tyska språk, ett förhållande, som väl kan gifva
anledning till den förutsättningen, »att denna ljudskiftning först senare utvecklat sig, och
kommit att på Islaud vinna mer stadga» (I, 323). Med skäl reserverar sig hr R. i
sammanhang härmed mot Petersens vågade förutsättning att detta ljudskifte »bortfallit»
i svenskan och danskan (1, 321).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
