Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(1, 313). 1 sextonde århundradet kämpade detta -om med ett
från Danmark inkommet e, hvilket senare, till en tid segrande,
slutligen utträngdes af det »i många rigtningar djerft
framträngande a» (I, 315). — En särskild verbal-form för dualen saknas
både i isL och fornsvenska (I, 315). — Den för svenskan egna 2:a
plur. på -ra, som, med undantag af ett kort tidskifte under sextonde
århundradet, då han måste vika för ett naket danskt e, intill våra
dagar bibehållit sig orubbad, förklarar hr R. (I, 318), såsom
tillkommen genom ljudvexling frå {> (fr) till ra, ett byte som
förekommer icke blott i gammal isl., utan äfven i vårt fornspråk (äldre
Vestgötalagen har både tnaper och man) och räddar dermed
verkligen »hypotesernas heder». Tredje pers. plur. af pres. indik., hvilken
äfven, under språkförbistringen på 1500-talet, måst lida intrång
af ett danskt -e (1, 320, f.), är lika med infin. och har således i
verb med konsonantiskt stamslut ändeisen -a. Svenska
språk-historien har för sin del ingenting som bestyrker Rasks
förutsättning af ett i denna person bortfallet -nt eller -nå (enligt Grimm, -rad).
öfvergående till imperfektum och dess böjning, omnämner
hr R. den egendomliga preteritalform på -ra och -r», som tillhörde
de isl. verben gnúa, snúa, gróa, róa, så (1, 324). Munch och
Unger kalla dessa preteriter »besynderlige», utan försök till
förklaring. (Det Oldn. Sp:gs Gr., s. 36, f.). Sammalunda Aasen (N.
Gr. s. 213). Grimm yttrar derom i andra upplagan af sin
grammatik (I, 927): »Hier ist dunkel», men gör likväl ett par
tolkningsförsök, bland hvilka ett är det genom reduplikation, en hypotes, till
hvilken han återkommer i sin Geschichie der deutschen Sprache (sid.
601, 2:a uppl.). Då bevisning här icke kunnat åstadkommas och
faltet således ligger öppet för gissningen, må det tillåtas oss att
hänvisa på den keltiska preterital-partikeln ru (ro), re1) såsom
värd att uppmärksammas vid lösningen af detta problem. Här
är icke platsen, att i detalj redogöra för de skäl, på hvilka ett
dylikt antagande kan vågas; men så mycket är visst, att detta
lån — om det nu är ett sådant — ingalunda är det enda, som
qvarstår vitnande om den germaniska språkstammens, och särskildt
den vestskandinaviska tungans, forna beröring med den keltiska,
särskildt den irländsk-gaelska. — På tal om det starka verbets
imperf. anmärker hr R., att uti isländskan och fornsvenskan
känne-bokstafven g oftast är utesluten (1, 326). Denna egendomlighet, * V,
’) Se ZeaM, Gram. Celtica, 2:» uppl., >. 418 ff.; 0’Donovtn, Grammar of tÅ«
hrith Languagt, p. 175; Béhtr. *w vargl. Sprackfortch. von Kubn u. Sebleieher (I, 310,
V, 13).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
