Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som delvis ännu qvarstår i norska folkspråketl), men som alldeles
försvunnit ur vårt skriftspråk, säger sig hr R. ofta ha hört i det
»dagliga talet» (här är ej fråga om bygdemålen). Kanhända. — Vid
genomgåendet af imperfektens person-ändelser, kommer äfven 2:a
sing. till behandling (I, 330). Gamla isländskan och fomsvenskan
öfverensstämma deruti med möso-göt., att de alla ha ändeisen
-t i starka verb, dervid dock att märka, att verbal-stammar,
slutande med ty ha i isL -zt eller -fe, i fornsvenskan (liksom i
möso-götiskan) -st. 1 ny-isl. inträder öfverallt ändeisen -st, hvilken, i fråga
om starka verb, icke osedd i äldre svenska handskrifter, i stor
mängd finnes använd i Gustaf I:s bibel, derifrån han, enligt hr
R:s mening, skulle utflyttat till allmoge-målet (I, 332). Om
beskaffenheten af detta -st äro åsigtema delade. Grimm, i sin
Geschichte (s. 612), förlänar deråt en ursprunglighet, till hvilken
ny-tyskan »instinktmässigt återvändt». Bopp anser s i -st såsom
i vissa fall rent evfonisk »tillsats», i andra beroende på
ljudfÖr-ändring. Det angelsaxiska -st, som ännu qvarstår i engelskan,
kallar Koch (Hist. Gram. d. Engl. Spr. I, 334) »det förstärkta -s».
Redan i sanskrit visar sig en dubbel preterital-bildning i 2:a sing.;
perf. har person-ändelsen -tha, öfriga tempora för förfluten tid -s.
Grekiskan bildar sin 2:a sing. genomgående med -s. 1 möso-göt
är -s herskande i svaga verb, -t, som nyss är nämdt, i starka.
Der -st förekommer i starka verb, tillhör s stammen och har
uppkommit genom en stam-slutande dentalbokstafs öfvergång till s
framför t. Det st, som äfven visar sig i verb med vokaliskt
utgående stam, anser Bopp vara tillkommet genom falsk
analogibildning efter de dental-slutande starka. I fomhögtyskan råder
-s i svag böjning; i den starka bortkastar 2:a sing. pret
konsonanten helt och hållet i person-ändelsen. Endast några få
ano-mala (t. ex. scalt, maht) bibehålla ändeisen -t. I medelhögtyskan
först framträder -st i svaga verb; de starka bibehålla likväl
fortfarande den föregående periodens böjning i indikativen, men
konjunktiven företer ett -st. Fornsaxiskan öfverensstämmer i
bildningen af böjningsändelser ganska nära med fomhögtyskan,
liksom angel-saxiskan med medelhögtyskan. Först i den senare
forn-engelskan börjar den svaga böjningens -st visa sig i den
starkas förut vokaliska pereon-ändelse (Jmfr. Mätzner, Engl. Gr. 1,
325). Ungefar samtidigt träder således ändeisen -st fram i de
germaniska medeltidsspråkens verbal-böjning, segerrikt försva-
’) Man finner der tio, tvo, do; tok, drog, log; jemf. Aaseo, Norsk Gr., 2 uppl.,
s. 204.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
