Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är den rådande (I, 374). I skrift qvarstår visserligen detta -om
ännu i nysvenskan, som en egendomlig form, tillfälligtvis begagnad
att gifva uttrycket en viss ålderdomlig eller komisk prägel, men
ur hvardagsspråket har det försvunnit, och ersättes vanligen med
en omskrifning: låt (i högtidlig stil: låtom) oss taga, bedja, o. s. v.,
hvilken i Gustaf Ls bibel lyder: låt (låter) oss, i Carl XII»: låter
(låt) oss, hos Tjällman: låter oss, men hos hans samtida Svedberg:
låtom oss. Imperativens 2:a plur., som logiskt står indikativen
nära (I, 377), men formelt är obestämbar i skandinaviska språk,
alldenstund 2:a plural, är densamma i både pres. indik. och pres.
konjunkt., har i fornsvenskan ändeisen -t» (-n). Omotiverad är
den ur Gustaf Ls bibel fortplantade ändeisen -er, som, troligen
inkommen från Danmark, ännu håller sig qvar i vår
bibelöfver-sättning G, 379, f.).
Infinitiven gifver hr R. anledning (I, 384 f.) att yttra sig i
frågan om det slutande -n, som teorien gerna vill antaga såsom
en gång tillhörigt äfven de skandinaviska språkens infin., ehuru
det nu mera är försvunnet Med det historiskt gifna till förnämsta
utgångspunkt, bör det ej förundra, att hr R, som ingenstädes
bland de skandinaviska språklemningarne finner fullt säkra spår
af en w-slutande infinitiv, med stor varsamhet behandlar detta
ämne. Mot »möjligheten» af ett forntida -an, gör hr R ingen
invändning; men den »visshet» han önskat vinna, är ännu icke
vunnen1); deri äro vi med honom fullt ens. Det analogi-slut, hvilket
andre språkforskare ansett innehålla så bindande bevisning, att
hvarje tvifvel bör försvinna, kan visserligen anses afgörande; men
så länge verkligheten tiger eller vitnar sväfvande, står frågan
strängt taget ännu öppen. Med rätta anmärker hr R, att »mycket
beror på uppfattningen af infinitivens första bestämmelse och
bildning» (I, 385). Som ett moment af betydelse i denna tvistiga
sak skulle vi vilja framhålla de abstrakta substantivens på -an
ställning till infinitiven. En utredning af förhållandet mellan
dessa två hvarandra så nära stående former, måste otvifvelaktigt
bringa något ljus i saken.
Om partic. pres., hvilket i svenskan, som bekant, har ändeisen
-ande (-ende), fordom mera ofta -andi, anmärker hr R., att
detsamma genom sitt i alla germanspråk bevarade n, åt dessa språk
beredt ett partikulärt företräde framför sjelfva sanskrit (I, 402).
Ligger i detta -n verkligen något ursprungligt, ålderdomligt, och
sammanställer man dermed den af hr R. (I, 405) antagna satsen,
’i Jiufr. 8ren*ka språket* lagar, delen IV, sid. 426, f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
