Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han gjort en öfverblick af de samhälleliga förhållanden, hvilka i
visorna skildras, säger han: »Sådana drag kunna ej ditdiktas af
en tid, som har olika seder; de hafva nödvändigt sitt ursprung i
sjelfva det samtidiga lifvet. Alla hänvisa oss på den nordiska
medelåldern, af hvars tänkesätt, seder och bruk dessa gamla dikter
ge oss en högst liflig bild. Deri ligger ock deras historiska värde;
och våra häfdaforskare hafva blott föraktat dem, emedan de ej
ega, hvad ingen dikt eger, annalistisk tillförlitlighet i anförande
af händelser.» På ett annat ställe påpekar han, huru den kristna
folkpoesien ifrån början mindre fästat sig vid det historiska än vid
det sedligt märkvärdiga, och äfven i det förra blott söker det
senare.
På ett likartadt sätt uttrycker sig Adolf Iwar Arwidsson,
hvilkens under åren 1834—42 utkomna Svenska forn sånger i
kanske än högre grad än Geijers och Afzelii samling erbjuda
underlag till en historia öfver sederna och den sedliga
uppfattningen under medeltiden. »Dessa visor utgöra den enda källan»,
säger Arwidsson, »för det egentliga folkets utvecklingshistoria. Hvad
skriftställaren glömt, såsom icke förtjent af hans minne, det har
den lägre klassen berättat inom sig, sjungit vid sin sprakande
eldstad, eller, någon gång, dramatiskt framstält i sina uöjen. Den
har härigenom danat en lefvande krönika af sin bildnings fortgång,
visat hvad den trott och tänkt, hvad den sjelf skapat eller ock
lånat af en högre odling. Det är farg och rörelse, ej en död
bokstaf i dess häfdateckning; den är bristfällig, i saknad af
historiska monumenter, m. m.; men der finnes anda och lif, ehuru icke
måttstock och tidsmålning. Taflorna äro ljusa och vexlande, oaktadt
de yttre begränsningarne förblifva obestämda och dunkla.»
Dylika uttryck äfven af Strinnholm och åtskilliga andra
för-tjente historiska författare skulle härutöfver kunna anföras, och
dock är det märkligt, att man ännu i tryck sett så godt som inga
resultat af en dylik inre, kulturhistorisk granskning af folkvisorna.
Orsaken är tvifvelsutan den, att vårt land efter Geijers bortgång
aldrig egt en man, hvilken såsom han med den verklige
historie-forskarens lärdom och skarpa blick förenat den musikaliska och
poetiska begåfning, utan hvilken ingen kan stifta någon djupare
bekantskap med folkvisan, älska henne, och förmå att uppspåra
hennes dolda skatter. En torrhjertad materialsamlare, vare sig i
det annalistiska eller litterärhistoriska fackets tjenst, skall aldrig
känna sig annat än som en främling i hennes gårdar. Den som
åter kommer till arbetet, mottaglig för den sällsamt rörande enfald,
med hvilken visan berättar sitt innehåll, men saknar den kännedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
