Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första af dessa områden en handräckning af samma höga värde
som prof. Hauchs antydningar i afseende på det sistnämda uti
den skrift, med hvilken vi nu sysselsätta oss.
Dä menniskan8 i känslan hvilande grundbehof af något högre
eller högsta att sluta sig till, vaknade till medvetande hos våra
äldsta fäder, och då de började att söka och spana efter
detsamma, är det ju helt naturligt, att de först vände sig till den
underfulla natur, som omgaf dem, och hvars storartade företeelser
gjorde på dem ett så mycket djupare intryck, som de icke kunde
genomskåda dc hemlighetsfulla krafter, h vilkas verkningar de i
henne sågo. Just det, som de i naturen icke kunde förstå, blef
derföre i deras ögon gudomligt. Detta drag, hvilket är
betecknande särskildt för den nordiska mytologien, leder oss genaste
vägen in på vårt egentliga ämne, från Petersens allmänna uttryck:
»när den tanken lägges till grund, att naturen är Gud, så
framkommer det, som vi kalla för hedendom.»
Först måste vi likväl med några ord vidröra, huru
mång-guderiet är en naturlig följd af den hedniska grundåskådningen. —
Ehuru nämligen såväl i Eddan som andra urkunder finnas spår
af en djupare gudsuppfattning, af en aning om en enda gud med
så höga egenskaper, att den dödlige icke ens dristade sig att fatta
honom med något namn, så splittrade sig likvisst för både
folktron och kulten det sökta, högsta väsendet i många gudagestalter,
just derför att hedningen i naturen aldrig fann enheten, utan blott
mångfalden, vexlingen, kampen mellan alstrande och förödande
krafter. Derföre fick också hvarje gud, liksom hvarje husfader,
sin gård och grund, sitt lilla egna område, der han och ingen
annan var herre, men utom hvars gräns han också icke betydde
mera än hvad omständigheterna och hans kraft att besegra dem
tillstadde. Ville man åter med denna grunduppfattning för ögonen
hafva sport hedningen, hvad han trodde att hans gudar uträttat,
skulle han hafva visat rundt omkring sig och sagt: se! — I källan,
som läskar den törstande, i det frodiga gräset, som föder hjorden,
i solen, som drifver korn och kärna, såg han uppenbarelser af
gudars makt, men ock i haglet, som slår ned äringen, i stormen,
som krossar kölar, och i nattmörkret, som fostrar oron, aningen,
grubblet. Liksom olika gudars gemingar sålunda voro olikartade
och stundom kunde upphäfva hvarandra, så stötte *det heller icke
hedningen för hufvudet, att tänka sig gudarae sjelfva i strid
sins-imellan. Åtminstone utvecklade sig saken derhän, såsom vi se af
Hårbardssången. Detta beror* derpå, att då hedningen drefs att
tänka sig gudarne såsom personligheter, hvilka åstadkomnio de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
