Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon satte honom nämligen i dvala, tog fram de fem
rune-böckerna och löste honom ut af de runor, i hvilka hennes dotter
bundit honom.
Prof. Hauch anför vidare den danska visan »Elverskud», der
en elfvajungfru med löften om de yppersta gåfvor söker locka en
riddare att tråda dansen med henne. Grundtvig anför beslägtade
visor eller sägner icke blott af norskt, färöiskt och isländskt, utan
till och med af engelskt, tyskt, slaviskt och keltiskt ursprung. Vi
ega äfven en motsvarande visa i Sverige, under namn af »Herr Olof
i elfvornas dans.»
»Der (lansa elf och elfvamåg,
Elfvakungens dotter med utslaget hår.
Elfvakungens dotter räckte hand från sig:
»Kom hit, herr Olof, tråd dans med mig!»
Hittills är allt en tjusande lockelse. Och man kan lägga
märke till den finhet, med hvilken folkdikten tror att de mäktiga
naturandame förmå att utfinna och till förförelsen begagna sig af
de olika böjelser, som helt naturligt förefinnas hos olika åldrar
och olika kön. Liksom de göra sig en vän i den gamla
bondhustrun genom gåfvan af hyfvelspån, som i hennes förkläde
förvandlas till guld, så uppenbara de sig för jägaren såsom svanor,
hvilka i vattnet bli bländande hvita qvinnor, och för riddaren
såsom lekande, lockande jungfrur med utslaget hår. Villfar man
deras önskningar, blifva de vänligt stämda. Så berättar
traditionen om en namngifven slägt i Småland, att stammodren till
densamma, en ung, skön elfjungfru, med solstrålarne flugit in genom
ett qvisthål i väggen. Sedan hon af husets son blifvit tagen till
hustru, dröjde hon qvar, tills hon födt honom fyra barn, hvarefter
hon försvann på samma sätt, som hon kommit. I dylika fall
tyckes deras makt hafva ungefär samma omfång och styrka som
menniskans naturliga, sinliga begärelser. Den starke kan behålla
sig oförderfvad af deras bruk, den svage blir allt mera maktlös.
Trotsar man dem åter och sätter hvad än det må vara, våld eller
pligt, imot dem, så hafva de makt att hämnas både på stark och
svag. Då derför i ofvannämda visa herr Olof svarar:
»Slätt intet jag vill, ej heller jag må,
1 morgon så skall mitt bröllopp stå!»
så framträder strax den dämoniska hämden, mot hvilken han är
vanmäktig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
